Lera 1
Q Universitetsbyggnaden Lux av Jais arkitekter. f
ått rita två hus bredvid varandra. Den brokiga stadsdelen stoltserar med mycket nytänkande, men visar även upp många kända material och tekniker som trä och tegel; inte sällan med mönstermurning. En återgång till beprövade material och en längtan efter det gedigna anas: spår efter händer som skapat, en omsorg om detaljer, en hantverkskänsla. Här har det keramiska byggmaterialet en självklar plats. Gediget och beprövat genom tusentals år. Dock är det ännu uppenbarligen för tidigt för keramiska fasader (förutom tegel) att ta steget från de uppmärksammade solitärerna till blandstadens kvartersbebyggelse. I VALLASTADEN ÄR även trenden kring mening och sammanhang tydlig. Det handlar om extra omsorg om de miljöer där människor ofta rör sig, om torget där man vill att människor ska mötas, om bottenvåningar som människor rör sig längs eller om porten människor passerar igenom. Att skapa unika uttryck som ger identitet. Innan modernismen förkastade dekoration och satte rummet och funktionen i centrum var det arkitekternas främsta uppgift att dekorera, proportionera och färgsätta städer, byggnader och inventarier så att de skulle bli mer betydelsemättade än de annars skulle varit. Varje uppgift skulle ges ett passande uttryck. Ornamenten kan berätta historier om rädsla och respekt för gudar och eld, om strävan efter bildning och moral, om kreativ marknadsföring eller viktiga personer. De kan också ”bara” ge entrén till ett hus en personlig prägel. ”Det blir för dyrt”, är naturligtvis argumentet jag väntar mig. För dyrt för vad? För dyrt att bygga för uppgiften unikt gestaltade hus med gedigna, beprövade och hållbara material? Jag är övertygad om att det är dyrare att bygga hus och miljöer där människor inte känner sig hemma och trivs. Hus och miljöer som efter bara några år är både förfallna och ibland även ohälsosamma. Detta är inte bakåtsträvande. Naturligtvis ska modern teknik utnyttjas för rationell tillverkning så att kraven dagens arkitektur ställer kan uppfyllas. Men med utgångspunkt i det av handen formade. MYCKET TALAR ALLTSÅ för keramik som material i samtida och framtida arkitektur. Keramik som material har oöverträffade möjligheter för unika uttryck i alla former och färger – dessutom genom rationell tillverkning. Keramik är gediget och hållbart – inte bara över tid utan också för miljön och kommande generationer. Allt oftare ser vi hela, ofta spektakulära byggnader, klädda helt i skimrande keramiska kostymer. Nästa naturliga steg borde vara att även mer vanliga hus och byggnader fick ikläda sig dessa kreationer. Med samma självklarhet som trä- och betongarkitektur borde vi börja bygga keramisk arkitektur. Vad väntar vi på? ■ LERA #4 2017 39