Omtanke 1
Hon har alltid känt att något inte riktigt stämde
. Sådant som hon hade svårt för verkade andra fixa utan problem. läxor. Men fortfarande kunde jag komma undan med att vara sådär charmigt snurrig, säger Tove Lundin. Hon har fortfarande svårt att tillreda en måltid, det blir helt enkelt för många moment. Bara att komma ihåg att det är dags att äta är svårt. Med tiden har det blivit lättare och hon har hittat strategier för en fungerande vardag med tre barn, men den här tiden mot slutet av journalistutbildningen var den mest kaotiska i hennes liv. – Jag började må allt sämre och tänkte till slut att ”Det här går inte längre”. Alla andra verkade ha någon slags kod som jag 12 | www.ssil.se saknade. Jag hade noll rutiner, mina föräldrar fick göra matlådor åt mig och räkningar kunde jag inte ta i. Det slutade med att hon hamnade på psykakuten. Det var hennes första kontakt med psykiatrin. – Jag hade inget närminne, allt var bara kaos. Samtidigt var jag vetgirig och sökte information. När man kommer in akut så här är ju det första inte att sätta en diagnos, men sedan fick jag ett gäng diagnoser, bland annat adhd och bipolär sjukdom. Det blev en lång väg tillbaka. Tove hade kanske mått bättre om hon hade börjat med sin medicinering direkt, men det dröjde ett år innan hon vågade ta den. – Jag tror att det är vanligt. Jag var rädd för att jag skulle bli förändrad och avtrubbad. Vem är jag om jag inte går runt och är snurrig? Och vad ska jag göra av all tid som jag inte behöver gå runt och leta efter saker? IDAG TAR HON sin adhd-medicin vid behov, främst på helger och lov. Den gör att det blir mindre rörigt, att hon inte hoppar på varje impuls och kan ta en sak i taget. Det