Omtanke 1
”SIP är fantastiskt! Helt plötsligt föll allt på
plats och ALLA lyssnade för första gången och förstod. Sen började saker hända.” ”Vi har haft tre olika SIP. Skolan har nickat och hållit med men sedan har inga förändringar skett.” MAMMA CARITA RABBLAR upp hennes och dotterns alla möten med skolan, vården och kommunen. Över 30 olika instanser träffar de kontinuerligt. Innan SIP-mötesformen kom in i hennes liv gick vardagen främst åt att infinna sig på rätt plats vid rätt tid. En mardröm för någon med adhd. Det är viktigt hur förberedelserna inför Carita är en av de mammor som berättar sin historia i rapporten. mötet går till. – Jag vill ju veta exakt vad som ska hända. Jag vill därför i god tid innan få en skriftlig inbjudan där tid och plats står tydligt. Jag vill också veta vilka vi ska träffa och vad vi ska prata om, säger Carita. Det är vanligt att familjerna har fått en eller ibland flera orosanmälningar. Enligt föräldrarna beror orosanmälan på hög frånvaro eller misstanke om brister i föräldraskapet. ”Skolan orosanmälde på grund av hög frånvaro. Men det var inte skolk eftersom han var sjukskriven av läkare på BUP.” ”BUP gjorde två eller tre orosanmälningar. Vid den första blev jag förskräckt, sedan insåg jag att det var mitt då enda sätt att bli hörd, så jag bad skola, förskola, släkt och vänner att skicka in anmälan.” Linda sökte gång på gång stöd från socialtjänsten men fick varken respons eller någon hjälp. 18 procent har svarat ”vet ej”. Av barnen har 76 procent en adhd-diagnos, 63 procent autism, 4 procent Touretts, 8 procent tal- och språkstörning och 7 procent är under utredning. (Flervalsalternativ.) Här är några röster om bemötande: ”Man blir inte bra bemött av handläggare på socialtjänsten när du själv har diagnoser. Du förklaras som inkompetent förälder trots att de inte kan påvisa brister.” ”De har förutfattade meningar. Man kan faktiskt ha jobb, akademisk utbildning och ändå ha svårt att få ihop vardagslivet”. 55 procent upplever att de blev ifrågasatt i sin roll som förälder. På frågan om man har fått ett respektfullt och kompetent bemötande i kontakten med socialtjänsten svarar 31 procent att ”det stämmer helt”, 39 procent att ”det stämmer delvis” och 25 procent svarar att ”det stämmer inte”. 32 | www.ssil.se När det gäller stöd och insatser svarar 27 procent att de inte känt sig delaktiga i beslut av stöd och insatser. ”Jag blev utredd och utredarna hade noll koll på NPF. Utredningen lades ner till slut. Hade kunskapen funnits hade jag sluppit utsättas för fyra månaders oro och rädsla.” ”Vi hade bett på våra bara knän om avlastning eftersom vi sliter ihjäl oss med att samordna alla insatser kring våra tre NPFbarn. Jag upplever att vi är bättre pålästa. Ändå blev första förslaget att vi skulle gå en föräldrautbildning. Suck!” En samordnad individuell plan (SIP) ska säkerställa att man inte faller mellan stolarna. Trots det är det många föräldrar som inte blivit informerade om att denna lagstiftning finns och att man kan begära ett få ett SIP-möte. Så här säger några föräldrar om möten: ”Mycket bollande om vems ansvar det är. Tungt att höra som förälder.” I RAPPORTEN KAN vi också läsa om mamma Linda som själv har adhd och har drabbats av utmattning. Dottern Smilla har haft stora utmaningar med sina NPFdiagnoser, sjukdomen PANS, allvarlig depression, självskadebeteende och skolfrånvaro. Linda har vakat och stöttat dygnet runt. All övrig energi har gått till att koordinera kontakterna med vården, skolan och kommunen. Parallellt med denna orimliga kamp för att få livet att gå ihop har det titt som tätt ramlat in orosanmälningar. Gång på gång sökte Linda stöd från socialtjänsten men fick varken respons eller någon hjälp. – Jag hade velat att socialtjänsten hade varit en del i processen. Inte som en kontrollerande myndighet utan mer som ett stöd. Att de kunde se att här finns en familj som behöver uppbackning. De här åren har gjort att jag har fått en svår utmattning som hade kunnat undvikas eller blivit lindrigare om jag hade fått hjälp, säger Linda. ●