Omtanke 1
NPF Maria Lindgren har haft en lång kamp för sin
son William. William rasade mer och mer för varje dag Maria Lindgren har skrivit en bok om kampen för sin son William är 15 år. Han har adhd, epilepsi och autism. En stor del av sin uppväxt har han kämpat med att bli förstådd, att själv försöka förstå allt och alla, drabbats av mobbing och gått i skolor som inte tog problemen på allvar. Till slut orkade han inte längre och blev hemmasittare. Kampen med att stötta William gjorde dessutom att mamma Maria Lindgren gick rakt in i väggen och blev sjukskriven på heltid. Det här är hennes berättelse. TEXT OCH FOTO: ÅSA LARSSON Redan i förskoleåldern började Maria Lindgren förstå att det var något med William som inte var som det skulle. Han lekte bredvid andra barn, inte med. Han hade svårt att lära sig nya begrepp och förstod inte riktigt vad man sa till honom. – Jag som mamma var den som först anade att det var något som inte stämde. Jag har förstått att det är ganska vanligt att mammor inser tidigare än pappor, och att det är mammorna som först agerar, säger Maria Lindgren, som inte bara är mamma till William utan också specialpedagog med lärarbakgrund och i sitt yrke möter andra familjer med barn med särskilda behov. Varför det ser ut så här vet hon inte men spekulerar i om det kan bero på att kvinnor är mer vana vid att ha kontakt med sina känslor, vilket gör det lättare att se problemen. Skillnaden kan bero på att män och kvinnor uppfostrades på olika sätt på 60- och 70-talet. Problemen med William uppstod tidigt. Han fick gå om en förskoleklass eftersom han hade svårt med inlärningen och begreppsförståelsen. Föräldrarna gjorde som med sina andra barn, de läste för honom på kvällarna. Men William tog inte till sig sagorna, han hade svårt att lägga sådant han hört i sin minnesbank. Personalen på förskolan reagerade också på att William var annorlunda, på att han var trött och sävlig. Senare skulle det visa sig att han hade epilepsi. Då antog man att det var en del av hans personlighet och/eller berodde på den adhd som han hade diagnostiserats med som fyra-femåring. – Varken vi eller förskolan förstod att det var epilepsi förrän problemen eskalerade. – När William var tio år ringde hans lärare hem och sa att det var något som inte stämde. Det var som att han hade glömt bort allt. På matematiklektionen kunde han helt plötsligt inte längre räkna ut åtta minus fyra, han hittade inte till idrotten och han hade kissat på sig, berättar Maria Lindgren. Några veckor senare fick William diagnosen epilepsi. Då gick han i årskurs tre. NÄR WILLIAM BÖRJADE fjärde klass kom nästa problem. Han utsattes för mobbing av sina skolkamrater. Det berodde enligt Maria Lindgren framför allt på två orsaker: Dels finns det från och med årskurs fyra ett ämneslärarsystem, vilket innebär flera lärare. Klassläraren är inte längre med hela tiden med sina elever på samma sätt som den var i lågstadiet, och denne har därför mindre uppsikt över vad som sker bland barnen. Dels ändrade man i skiftet till mellanstadiet om bland eleverna. Williams gamla klasskamrater visste om hans svårigheter och accepterade dem. Nu hamnade han i en klass med många barn som inte kände honom så väl och hade svårt att acceptera att William var annorlunda. – Han upplevs som annorlunda till sättet när du pratar med honom, även om det inte syns utanpå. Samt om det är något som han inte förstår blir han väldigt osäker – och då blir han som ett byte för mobbare. FÖRUTOM ATT WILLIAM brottades med sviterna av sin epilepsi fick han alltså utstå kommentarer om hur han pratade och det haglade elaka ord efter honom både på rasterna och i klassrummet. Med en förhoppning om att undslippa plågoandarna bytte William klass, något som visade sig bara förvärra problemen. www.ssil.se | 43