Bumsen 1
Motorcykel 1914 Ester Blenda Nordström var Sverig
es första wallraff-journalist och skrev under pseudonymen ”Bansai”. År 1914 utgav hon sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Resultatet blev reportageboken En piga bland pigor som avslöjade hur pigorna på landet hade det. Ester älskade att köra motorcykel. I några nummer av Bumsen har vi följt hennes resa genom Sverige i början av 1910-talet. I detta avsnitt återvänder hon till Stockholm, där vi lämnar henne. Utdrag ur boken ”Motorcykel genom Sverige – och andra reportage” av Ester Blenda Nordström Kapitel 4 Åter till Stockholm på motorcykel Svenska Dagbladet 8 oktober 1914 Vår medarbetare, signaturen Bansai, vars mycket uppmärksammade artikelserie om erfarenheterna från en månads anställning som tjänstflicka i ett sörmländskt bondehem avslutades i gårdagsnumret, har nu begivit sig ut på en ny expedition, vilken även den torde komma att ge anledning till intresseväckande skildringar. Med en nära anförvant som passagerare har hon gett sig ut en resa på motorcykel runt södra Sverige. Från sista dagens strapatsrika färd föreligger nu följande rapport: – Nu välter vi igen! – Inte! Men det gjorde vi i alla fall – inte välte precis, men stannade plötsligt och något lite häftigt med en mjuk släng av bakhjulet, som gled i leran som om det varit såpa i stället och lade hela cykelns tyngd över på ena sidan så att vi båda kände en hissnande känsla av fall och också mycket riktigt pilsnabbt befann oss sittande mjukt om ock något vått i ler- vällingen med cykeln lekfullt vilande över benen. Bägge satt vi dödstysta en stund, alltför trötta för att tala, tills slutligen kamraten med en djup suck framstötte: – Vilken gång i ordningen var det här? – Jag har tappat räkningen. Om vi kommer med livet från det här ska jag låta bränna vaxljus till alla helgons ära. Nu hugger vi i! Och med förenade matta krafter ställde vi Enfield in på rätt köl igen medan en svagt förhoppningsfull blick riktades mot himlen för att se om inte möjligen månen ändå kunde bryta sig igenom de tjocka molnväggarna. Men det var svart- grått och tungt, ej en ljusning – endast regnet silade envist och sorgset, endast vår ynkliga lilla ficklampa kastade en vanmäktig och eländig stråle en meter framåt och det lilla den lyckades belysa kom oss båda att tröstlöst ruska 30 Bumsen 2 2021 på huvudena: en bred, våt, slipprig väg med djupa hjulspår och mellan dem nygrusade, lösa stycken. När lampan släcktes låg allt i beckmörker, endast vägen skönjdes som en dunkel grå strimma utan några ledande skuggor och dagrar. Hur länge hade vi kört här? Hur länge hade vi vinglat fram mot ovissheten med alla nerver i kroppen på helspänn och ögonen värkande av fåfänga ansträngningar att se något? Hur länge hade regnet droppat stilla och enformigt, med svalka åt våra heta ansikten och kyla åt våra frysande ben? Hur länge hade all världen sjunkit bort och förintats och lämnat endast oss två kvar på en öde väg, där vi intet såg och intet kände, intet visste och intet tecken förnam från någon annan levande varelse? Var det en evighet gången sen vi sist hörde människoröster, sen vi sist såg ljus skymta ur stugfönster, sen vi sist mötte en rasslande vagn? Eller var det möjligt att vi för endast två timmar sedan var mitt uppe i allt detta och att vi lämnade det utan att vara tvingade därtill? Och nu körde vi här i mörker och farlighet, två svaga kvinnor, fram mot en stad där ingen väntade oss i stället för att i lugn och ro krypa till kojs och vila efter en lång dags mödosamma strapatser? Åja, vad det var möjligt och vad vi båda inombords bitterligen klagade, fastän ingen med ett ljud ville låtsas om bondångern. – Om vi hade stannat i Sävsjö så hade vi väl i alla fall kört femton mil i dag? frågade hon på bagagehållaren – med ett modigt försök att låta glättigt intresserad och intet annat. – Jaa, det hade vi förstås. Men nu blir det nitton om vi hinner fram till Eksjö i kväll. För det skulle ju vara fyra mil påstod de. – Ja, fyra mil knappt. Men dom blir nog långa. Långa! Om de nånsin tar någon ände, tänker jag för mig