Bumsen 1
Motorcykel 1914 själv där jag försiktigt kryssar
fram med foten på bromsen och handen på komprimeringshandtaget, färdig att stoppa på metern om leran eller gruset eller hjulspåren eller de breda dikena skulle ta överhand igen. Och medan vi tysta och spända trevar oss fram går jag i minnet igenom hela min svåra hemresa, alla de långa timmar jag ensam kravlat mig fram tvärs över landet – från Varberg till det östligaste Småland – för att hämta henne, som i anförvantens ställe skulle smycka min bagagehållare. Jag minns den dagen jag körde från Varberg, tidigt en morgon i hällande regn – hur jag i varannan minut måste stanna för vettskrämda hästar, stiga av och leda dem förbi, hur jag efter Halmstad körde över gränsen mellan Halland och Småland och därmed lämnade farbar väg bakom mig. Å, den långa, långa ensamma dagen, när jag på mil inte såg en människa, när orrar och tjädrar och rapphöns var de enda levande liv som visade sig och endast det plaskande, eviga, piskande regnet och motorns surr var mitt sällskap. Jag känner ännu i minnet hur vätan sökte sig in vid halsen, där oljerocken inte var riktigt tätt tillknäppt och hur den i små rännilar kylde ned för rygg och bröst. Jag känner hur läderdamaskerna blev mjuka och buktiga av vatten och vägsmuts som stänkte i kaskader och hur mina handskar blev hala och kalla. Över torvmyrar och ljunghedar gick vägen smal och liten, gräsbevuxen och lerig och i svängarna sladdade bakhjulet ibland så det kändes som skulle hela cykeln beskriva en cirkel med framhjulet som medelpunkt. Jag hade tjugufem mil att köra innan jag var framme och det gällde att inte söla – mörkret faller hastigt nu och redan klockan halv sex skymtade vägen svagt och dimmigt. Mellan Ljungby och Vislanda skrapade jag av ljuddämparen mot en sten som lömskt och högt stack upp vid kanten och sedan klapprade jag vidare med ett åsklikt dunder som kunnat skrämma oxar i sken. En mil eller så innan Vislanda lossade ett tändstift och med suckan och klagan och vid skenet av ficklampan lagade jag felet, men upptäckte plötsligt att jag frös så tänderna skakade. – Nu välter vi igen! – Inte! Och det gjorde vi inte heller den gången, fastän bra nog nära var det, men jag rycktes ur mina dystra minnen och ägnade mig om möjligt med ännu större iver åt Eksjövägen. Att lyktan också skulle gå sönder just i kväll, när den hållit hela tiden förut! Och att månen inte kunde skina ett enda litet grand när den ändå stod full och klar bakom molnen. Riktigt säkra på vägen var vi inte heller, men ingen stuga fanns det att fråga i. Ingen människa mötte vi, det var bara svarta skogen, mörkret, prasslande vissna löv och susande regn. En uggla skrek gällt och skarpt tätt intill oss och min kamrat bakpå sade plötsligt med en energi som gav mig lite ny ryggrad: – Sätt i gång kräket och kör. Det ska katten sitta här och höra på ugglelåt. I Eksjö ska vi äta en supé så ögonen ska trilla ur huvet på källarmästaren! Och tänk – vi kom verkligen fram med hela lemmar och vid glättigt lynne på en cykel som också var glad och hel, och just som Eksjö lyktor strålade emot oss och vi knagglaBumsen 2 2021 31 de in på kullerstenarna stack månen fram i full glans och lyste vägen silvervit. Tåg till Stockholm från Eksjö Vi steg upp klockan sex för att fortsätta färden och aldrig kunde en dag vara vackrare. En sol som lyste och brände och en himmel som var fullständigt ren och blå. Starten gick utomordentligt, inget krångel med vare sig tändning eller annat och snart hade vi Eksjö ett bra stycke bakom oss. Men plötsligt suckade Enfield, stönade nästan och gav upp andan. Fram med verktyg och grejor! Fel på tändstiften? En under- sökning förnekade detta antagande. Fel på ventilerna? En ny, långrandig operation upplyste om att så ej var förhållandet. Fel på karburatorn? En förfärligt omständig sönderskruvning och rensning utan resultat. Fel på magneten, omöjligt eftersom det tände ordentligt, oljningen fungerade, kylaren likaså. Mysteriet var olösligt för min mera grunda motorkunskap, och under veklagan leddes cykeln åter till Eksjö, där en reparatör uppsöktes och lovade göra sitt bästa medan vi frukosterade. När vi kom åter var reparatören ytterst berusad, och försäkrade med det goda ölsinnets optimism att här vilade inga ledsamheter – cykeln gick som en liten gud. Jag satte i gång men det tände endast på en cylinder och med sorg i hjärtat uppsöktes en nykter reparatör som i timmar arbetade tillsammans med mig för att finna felet. Det låg fördolt – ingenting hjälpte och som jag var tvungen att vara i Stockholm dagen därpå gavs det ingen återvändo. Vi måste ta tåg. Men – o – vad det sved i själen! Under de sex timmar som återstod till tågets avgång beskådade vi Eksjö med bittra blickar och Eksjö beskådade oss. En hel liten stab av Eksjöungdom följde oss ständigt i hälarna, väntade tåligt utanför hotell och butiker och stövlade med evart vi än månde gå. Jag undrar om det inte utdelades många anmärkningar i skolan dagen därpå för olovlig frånvaro, det finns inga möjligheter annars. Och så åkte vi tåg till Stockholm, följd till stationen av vår trogna stab. Eksjö läm- nade vi med lätt sinne, men jag råder ingen att nämna den stadens namn i vår närvaro. Femton timmars vandring på dess gator och i dess omgivningar har inte skapat den rätta kärleken i våra hjärtan. Bansai Ester Blenda Nordströms bok Motorcykel genom Sverige fi nns att köpa i bokhandeln och även på nätet, t ex hos Bokus och Adlibris. Den kan också beställas direkt från Bakhåll på webbadressen www.bakhall.com Pris 140:- + porto 27:- = 167: