Omtanke 1
Till slut nådde Robert botten och insåg att han m
åste sluta ljuga för att kunna ta emot hjälp. – Ett år senare ”träffade” jag kokainet. Jag brukar beskriva det så. Det var dyrt, men så mycket bättre. Jag växlade mellan amfetamin och kokain. När jag var tjugo öppnade jag en egen modebutik tillsammans med en vän och vi började arrangera fester. Det blev en vardag med fest, med alkohol och droger, mest kokain. Robert Bohman blev en profil i Stockholm och även uppmärksammad internationellt. Det fanns inga gränser vad han kunde göra. Han ville vara överallt. Om någon startade ett produktionsbolag sa han, 12 | www.ssil.se ”jag kan göra tv”. Och dörrarna öppnades. Han fick möjlighet att göra scenografi till musikvideor, reklamfilmer och fester. – När jag var tjugotvå träffade jag mina barns mamma. Hon var sju år äldre och hade en son sedan tidigare. Vi flyttade ihop och jag drog ned på droganvändandet och höll det hemligt för henne. Hon tyckte att jag drack för mycket, men hon var en typisk medberoendeperson. Hon hade levt med en alkoholist tidigare och man brukar ju säga att medberoendepersoner söker sig till samma typ av partners. Det funkar tvärtom också att den som är beroende fastnar för den personlighetstypen som en medberoende är. De gifte sig och fick två söner tätt. Robert såg sig själv som en bra pappa. Han var föräldraledig med båda sönerna, var närvarande i skolaktiviteter, skötte hämtning och lämning. Men samtidigt började han dricka allt mer och tog kokain även dagtid. – När vi fick vår tredje son knarkade jag dygnet runt. Jag sov knappt, låg snarare avsvimmad en timme för att sedan vakna