Omtanke 1
»Jag hade en whiskyflaska under madrassen och där
låg vi med alla barn i dubbelsängen« – Plötsligt en dag stod jag på NK och insåg att jag inte klarade det här längre. Med hjälp av min fru tog jag mig till Karolinska och sa att jag behövde hjälp. De gav mig ett telefonnummer som jag kunde ringa på onsdagar mellan klockan 13-15. Så småningom kom han in på S:t Görans sjukhus. De tyckte till en början att han inte var tillräckligt berusad för att han skulle få hjälp. Det visade sig att han hade 3,7 i promille alkohol i blodet. – Men tar man 5-10 gram kokain om dagen så är det inte så konstigt. Det är klart att jag inte verkade full. Jag var tvungen att dricka och knarka för att fungera normalt. Det saknas märkligt nog kunskap inom beroendevården om sådant. NÄR HAN ÄNTLIGEN kom till en behandling kände han sig inte hemma i gruppen. – De flesta där hade kriminell bakgrund. Det hade ju inte jag. Det är ingen skillnad på människor, den här sjukdomen är demokratisk och slår över alla samhällsklasser. Men forskning visar att när man matchar klienter med samma sociala bakgrund, ökar chanserna för tillfrisknande. Det gick så långt att Robert tog en övermed ett ryck och snorta kokain från sängbordet. Jag hade en whiskyflaska under madrassen och där låg vi med alla barn i dubbelsängen. Sedan tog jag barnen till dagis på morgonen. Han förstod inte hur illa däran han var, utan trodde att han skulle kunna sluta när han ville. – Jag gjorde en öppenvårdsbehandling, men berättade bara om alkoholproblemen, inte om kokainet. Där satt jag påtänd i tolv veckor medan behandlingsassistenten tyckte att jag hade gjort fina framsteg. Kokainet gjorde Robert paranoid. dos och hittades i sista stund av polisen. Man försökte med LVM (Lagen om vård av missbrukare) och placerade honom på ett behandlingshem, men han rymde. Varje gång han kom ut från ett behandlingshem tog han återfall. En gång rymde han för att försöka ta livet av sig. – Jag hade inte förstått att det här är en tredelad sjukdom, bio-psyko-social. Att den fysiska delen av sjukdomen är relativt liten, att jag däremot behövde arbeta mycket med de andra delarna. Till en början vägrade jag ta till mig stegen i 12-stegsprogrammet. Jag tänkte ”det här är ett gäng galningar som sitter och ber”. Så hörde jag talas om en självhjälpsgrupp i New York. Jag tog mig dit och för första gången så kände jag att jag hade något gemensamt med människorna jag träffade där. Jag kände mig hemma i gruppen och förstod vad de talade om. Robert Bohman Robert hade vid den här tidpunkten blivit lämnad av sin fru, förlorat kontakten med barnen och hade också blivit av med sitt företag. Men han hade bestämt sig för att komma tillbaka. – Jag hade fått höra att jag behövde nå min botten för att kunna ta mig upp. Jag menar dock att det är livsfarligt tala om botten på det viset. En missbrukare kan sluta innan det blir för illa om han får rätt information och hjälp som han kan relatera till. Robert berättar: – Det närmade sig jul och jag skulle få komma hem och fira med mina barn. Det var den 22 december och jag tänkte att jag kunde väl ta en en enda mellanöl och sedan gå och handla julklappar. Jag skulle dricka den där mellanölen klockan tre och det skulle ta exakt trettio minuter. Det var bara det att jag hade börjat planera detta redan fem-sex veckor tidigare. Att det var sjukt insåg jag inte då. För mig var det helt normalt att se framför mig hur jag skulle dricka mellanölen just där och då. Bara en enda. Det skulle jag klara. Men det tog inte trettio minuter att dricka upp mellanölen. Det tog bara någon minut. Robert, som hade lyckats få tillbaka sitt jobb skulle fira jul med familjen. Men mellanölen väckte det fysiska beroendet. Han kom på att han nu också behövde en whisky. – En åtta whisky blev åtta åttor whisky. Därefter ringde jag min langare, åkte hem till honom och drog i mig det jag kunde få. Det blev ingen jul med barnen. Jag vaknade upp på sjukhuset på juldagen och mindes ingenting. ROBERT FORTSATTE ATT dricka och knarka, men han försökte också att åter få hjälp. Han åkte till och med till ett behandlingshem som han hade varit på tidigare och bönade och bad om att få komma in. – Jag bröt ihop när de istället ville skjutsa iväg mig till tågstationen. Jag tyckte att jag hade gjort allt som stod i min makt. Där och då försökte jag ta livet av mig genom att kasta mig ut ur bilen. Jag hamnade i en snödriva som dämpade fallet www.ssil.se | 13