Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Tack för omtanken Sverige! Några daga
r före valet får jag ”feeling” och skrev ett blogginlägg över vad jag är tacksam för i vårt trygga välfärdsland. För jag är så tacksam över den tillvaro jag har. Förutsättningarna för mitt rika liv, har sin grund i det solidariska Sverige jag vuxit upp i. Mina föräldrar var båda lite tufsiga, tittade för djupt i flaskan och periodvis var det tufft. När jag slutade nian var det fullt kaos och jag flyttade till en egen lägenhet, gick en kortare gymnasielinje, som det hette på den tiden för att snabbt kunna klara mig själv. Jag jobbade som barnskötare, hade en rätt deppig och lite svår ung vuxentid med, men upplevde att ”samhället” fanns där för mig när jag behövde. Så klart var det enskilda människor både professionellt och privat som var stödet och värmen, de extra vuxna, support, vänner, livlinor, läkare. De fanns överallt! På lekskolan, på lekterapin på sjukhuset (jag var sjuk länge och ofta), min första fröken i skolan, den handläggare på barnavårdsnämnden som placerade oss syskon på Frälsningsarméns barnhem när det riktigt barkade, underbara Karin som jobbade där och som jag brevväxlade med långt upp i åren, kompisars föräldrar som såg och förstod och täppte till de otryggaste hålen. Jag kan fortsätta länge till. Människorna som hade omtanke att dela med sig av, men det var en struktur i samhället som möjliggjorde det och borgade för att vidmakthålla förändringarna och som gjorde att jag senare kunde ta stora kliv. NÄR JAG BILDADE familj, började jag på allvar damma av en envis barndomsdröm. Att bli läkare! Mamma, som var en underbar person i nyktert tillstånd sa alltid att ”När Jill blir stor ska hon bli doktor!” Det var kärleksfullt och inte alls krävande, och jag hade det hyfsat lätt för mig i skolan. Jag blev stor och hennes ord blev också min 56 | www.ssil.se »Kanske kan man säga att vår familj hade en social funktionsnedsättning, men samhället fanns där för att stötta« dröm, även om den verkade som ouppnåelig ganska länge. Kanske var mammas ord som den där fjärilsvingen ni vet, som sätter igång en lång rad av händelser, det som kallas fjärilseffekten. Tack vare det samhälle vi fortfarande lever i, gick det att genomföra. Komvux för att komplettera gymnasiebetyg, högskoleprovet några gånger för att komma in på Läkarlinjen, svärmor som var dagmamma, dagisplats när vi flyttat, studielån, pannben hos mig och en man som hjälpte mig att flytta berg. Eller om han kanske ÄR det berg jag behöver! ALDRIG NÅNSIN TÄNKTE jag att vårt samhälles guldkorn, som exempelvis den längsta utbildningen vi har, bara skulle vara rika förunnat, eller att jag inte skulle räknas. Jag kände mig inkluderad på ett självklart sätt, även om den klassresa jag köpte biljett till saknar slutstation. Kanske var mina föräldrar periodvis mer mottagare av resurser än de bidrog. Men de fick vara det, för de levde i ett välfärdssamhälle som var till för alla. Kanske kan man säga att vår familj hade en social funktionsnedsättning, men samhället fanns där för att stötta. Är då människors förmåga till att visa omtanke kopplad till strukturer i ett samhälle? Det måste en forskare i sociologi svara på, men för mig så hänger det ihop. Jill Taube Jill Taube är psykiatriker med mångårig erfarenhet av att arbeta nära folkhälsa med framför allt fysisk aktivitet som expertområde, men också med levnadsvanor i stort. Hon skriver populärvetenskapligt, föreläser och driver verksamhet med kunskap och rörelseglädje för att öka psykisk hälsa. Människorna I ett system och systemet. Det blåser kyliga vindar och jag gråter lite och är skärrad över den utveckling som sker. Gör jag vad jag kan för att inkludera och visa omtanke? Till de som kanske mest behöver det? Är det kanske de som inte orkar inkludera och i alla fall tror att de inte räknas? Jag vet inte och kanske är jag på sätt och vis naiv. Jag kollar synonymer till omtanke och blir varm, långt in till hjärteroten. Allt det här har jag fått och ger tillbaka så mycket jag bara orkar. Kanske skvätter det på den som är helt ointresserad också, vem vet! Fjärilseffekten ska inte underskattas. Omtänksamhet, omsorg, hänsyn, försorg – allt har jag fått! Tack! FOTO: ANNA BACK-FITINGHOFF