TOURING MAXIMAL VÄDERLYCKA fullständig stabilitet
i hög fart och samtidigt lättkörd som en hälften så stor hoj, när det svänger. På en enda punkt upplever jag R 1200 RT bättre än R 1250 RT. R 1200 RT hade manuellt inställbar ESA. ”Soft” var perfekt för guppiga långsamma partier som genomfarter i mindre portugisiska orter, där man verkade ha avsiktligt ojämn beläggning. Ute på landsvägen var ”medium” perfekt. ”Hård” provade vi aldrig. ESA II förvånar, genom att ”road” blir alldeles för svajigt på landsväg. ”Dynamic” är den enda vettiga inställningen på asfalt utanför tätorter. Det finns tillfällen, då även den känns aningen för mjuk! Hotel Regina Christina ligger mycket vackert i centrala Algeciras. Halvpensionspriset är förvånansvärt modest. Vi förstår varför, när middagen serveras – en stor besvikelse! Men mätta blir vi. Till skillnad mot den trista middagen är frukosten berömvärd, och nästan alla är startklara 09.00. Vägen till Tarifa ringlar bred och kurvig ner längs bergssidan. På andra sidan sundet – i Afrika – reser sig Rifbergen majestätiskt. Snart nås bron till ön, där man inte får köra över. Längre söderut kommer vi inte på den europeiska kontinenten. En vänlig belgare tar det obligatoriska gruppfotot, varpå vi vänder norrut. Här är landskapet öppet, grönt och mjukt sluttande ner mot Atlanten. Dagens mål är Jerez de la Frontera. Någon i gänget har hittat Restaurante A Mar – som ger en total kontrast till gårdagskvällen. Ställets argentinska oxfilé är bland det möraste och bäst anrättade jag någonsin ätit. Eftersom vi befinner oss i sherryns huvudstad, tar nästan alla citronsorbet i sherry till dessert. I ärlighetens namn märks inte sherryn, så att det stör, men det är gott ändå. Hela måltiden – med vinet – går på 23 Euro per skaft! Milt uttryckt prisvärt. 28 februari är Andalusiens nationaldag. Ett enda ställe bevisar, att alla spanjorer inte sover länge på morgonen. Där är det liv och rörelse, och frukosten blir en höjdare. Café con leche och en rejäl bit nybakat bröd med olivolja, tjocka skivor manchegoost och serranoskinka. När jag frågar efter zumo de naranja, nickar kyparen – och dröjer en stund. Därefter återkommer han med fyllda vinglas med nypressad juice. Färden går österut, via Arcos de la Frontera, El Bosque, Grazalema, Algodonales och Setenil – krokigt, vackert och som alltid fin asfalt. Eftermiddagens färd går genom några igenkorkade orter, och efter en tankning spricker gruppen. Philip och jag är först i Colmenar, som verkar ha ett – litet – hotell, där alla efter en del arbete från portierens sida får rum. De andra har irrat på helt andra vägar, avnjutit en magisk nedfärd till Colmenar – och ger mig ampla lovord för att ha fixat boende. Enligt spansk sed öppnar Kväll i Alhaurin el Grande. Foto Torbjörn Lindvall. 18 restaurangen först klockan 20, så det är gott om tid att prata över en öl – och bli rejält hungriga. Den förtjusande servitrisen Maria visar Den 120 meter djupa kanjonen El Tajo från Puente Nuevo, Ronda. Foto Claes Lennmarken. sig vara från Baku och talar, vad jag kan förstå, bra spanska, plus att hennes engelska är bland det bästa jag hört under resan. Dessutom verkar hon gärna vilja använda just engelska. Hon blir paff, när jag tilltalar henne på ryska. Lite sitter kvar, även om det var 47 år sedan jag senast studerade språket. Maten är mycket god och rikligt tilltagen. Synnerligen mätta och nöjda törnar vi in. Frukost serveras först klockan 9! Mätta och belåtna blir vi. Kring 10.15 är alla startklara och drar iväg på ännu en kurvorgie ner mot kusten. Något stämmer emellertid inte med färdledarnas navigatorer, så resten av rutten kortas av. Därmed är vi framme två timmar före utsatt tid, hinner tanka och hittar mot förmodan en restaurang mindre än en kilometer från hyrfirman. Där förtärs resans sista café con leche – med gott om tid att prata av oss. IMT Bikes folk kommer på utsatt tid, hojarna besiktigas och eventuella skador regleras. När allt är klart, beställer de tre taxibilar – obegripligt nog vanliga personbilar, trots att vår packning skrymmer! Det går till slut – med skohorn! En enkel sammanfattning av denna resa är fyra dagar och hundra mil på härliga vägar, maximal väderlycka, med dagstemperaturer kring 20 grader, samt mestadels mycket god mat och dryck till högst anständiga priser. Väntan på den svenska säsongsstarten blir svår. Repris planeras 2021 och den som vill med hör av sig till mig. §