Omtanke 1
Sedan januari i år är Nadim verksamhetschef för n
attvandring.nu. Nadim längtade aldrig tillbaka till Libanon men det gjorde hans föräldrar, särskilt hans mamma. Längtan var ett kroniskt öppet sår. – Libanon blev för mig som ett sår på ett annat sätt, för där var det aldrig lugnt och stabilt, det var alltid konflikter på gång. Vi hade vänner och kusiner där som mådde dåligt. Idag finns ett ord som beskriver Nadim och många andra invandrares situation; mellanförskap. Att inte riktigt veta var man hör hemma och vem man är. 12 | www.ssil.se – Jag kände mig sliten och det var periodvis väldigt jobbigt. När vi åkte till Libanon var jag den rika svensken och här i Sverige var jag den fattiga invandraren. Men ändå tyckte jag om att då och då åka tillbaka till Libanon, men inte för ofta. Tonåren var ett gungande skepp säger han. Särskilt högstadiet var en jobbig tid. Nadim berättar att man gjorde narr av hans pappa för hans sätt att prata och han hamnade i konflikter. Det var också en normal tid för en högstadieelev, smygrökandet och smygdrickandet, fotboll- och handbollsträning och många vänner. Men där fanns en speciell person som såg honom och som kom att förändra hans liv; skolans rektor Håkan Kannius. – Han märkte att jag uppvisade ett dåligt beteende och frågade en dag när jag gick i åttan om jag ville bli kamratstödjare. Jag var stor och stark och jag hördes. Han visste att om man hjälper andra kan man också få belöningar, att det ger samma dopaminbelöningar i hjärnan som att göra illa någon eller ta makt över någon.