Omtanke 1
FAMILJEHEM Sanna Nöjd har alltid varit en person
som vill hjälpa, särskilt barn och djur. Hundarna Chilla och Essie är en stor tröst och glädje för barnen som kommer till familjen. Foto: Anne Haavisto ”Bland det bästa vi gjort i livet” Sanna Nöjd berättar om hur det är att vara familjehem Sanna och Micke Nöjd har varit familjehem till barn och ungdomar i 14 år. De har även haft två skyddsplaceringar, samt varit jourhem. Då de misslyckades med den första placeringen tvekade de ett tag ifall de skulle göra ett nytt försök, vilket de gjorde. Och sedan dess har de haft tio barn som under olika långa perioder bott hos dem och hundarna på gården i Tungelsta. – Det gör ont i hjärtat när man hör vad de här barnen varit med om och ibland känner man sig maktlös. Men att bli familjehem är bland det bästa vi gjort i livet, säger Sanna. TEXT ANNE HAAVISTO FOTO ANNE HAAVISTO OCH GETTY IMAGES Sanna berättar att hon alltid varit en person som vill hjälpa andra, särskilt barn och djur. När hon gick barn- och ungdomsprogrammet träffade hon en flicka på praktiken som inte hade det bra hemma, som hon ville hjälpa. Redan då, när Sanna var 18 år, såddes fröet till det familjehem som hon och hennes man Micke har sedan 2008. Deras egna barn var då tonåringar och Sanna kände att hon hade tiden som behövdes. Efter att hon sett en tidningsannons att Nynäshamn kommun sökte jour- och familjehem tog de kontakt med dem och blev utredda, men första uppdraget var via något som hette familjehemspoolen. – Jag och min man träffade bland annat en psykolog och en socialsekreterare som frågade oss om allt; vår uppväxt och hemmamiljö, skolgång, kompisar, trauman eller jobbiga händelser vi varit med om, berättar Sanna. Efter en tid fick de meddelandet att de var godkända. Sanna hittade via familjehemspoolen en pojke på 13 år som behövde ett familjehem, som de trodde kunde passa. – Bara vi ger honom mycket kärlek så löser sig allt. Så var det ju inte, fick vi snabbt lära oss, säger hon. POJKEN FLYTTADE IN och Sannas familj blev familjehem direkt under en längre tid, vilket inte var helt korrekt, då barn först ska vara på ett jourhem i väntan på utredning. – Vi klarade inte av uppdraget. Vi älskade honom och han älskade oss, men han var svår. Han drack och tog droger och rymde, vi visste inte hur vi skulle hantera honom och vi hade heller ingen att ringa och rådfråga. Han var hos oss i fem månader och det var även jobbigt för våra barn som då var i tidiga tonåren. Jag grät när han åkte, arg och besviken på mig själv för att vi hade misslyckats. Sanna och Micke var tveksamma om de skulle göra ett nytt försök. Men när de fick höra talas om ett så kallat konsulentstött företag som hjälper jour- och familjehem bestämde de sig för att prova igen. – Södertörns familjehemsvård arbetade med mycket stöd och handledning för familjerna och man kunde få råd och stöttning dygnet runt, vilket vi tyckte lät väldigt bra. De kom hit, det gjordes en ny utredning och vi kunde sätta igång som jourhem, berättar Sanna. Hos ett jourhem är tanken att barnet ska stanna i max fyra månader, under socialtjänstens utredningstid, men det blir oftast längre. – Det tar tid för socialtjänsten att utreda barnets behov och hitta ett passande familjehem. Vår längsta jourplacering har varit nio månader. Placeringen av barnet är oftast omedelbar, samma dag eller dagen efter. Man kan www.ssil.se | 21