Kingsize 1
TIMBUKTU MED AFROSVENSKT PERSPEKTIV PÅ SAMTID & F
RAMTID Jason ”Timbuktu” Diakité släppte i augusti månad sitt tionde album ”Du Gamla, Du Nya”, hans första fullängdsskiva sedan 2014. Genom årens lopp har Timbuktu kommit att bli en av landets främsta hiphop-artister med ett engagemang som sträcker sig långt utanför musiken. För Kingsize Magazine berättar Jason reflekterande och öppensinnat om en musikkarriär som sträcker sig från 1990-talet till idag och ett samhälle som formats på vägen. Oktober, 2000. Högbergsgatan 25, Södermalm, Stockholm. Hösten har anlänt. Slobodan Milošević förlorar valet i Jugoslavien och Bill Clinton är fortfarande president innan George Bush snart ska ta över. I OS i Sydney tar bland andra Therese Alshammar, Kajsa Bergqvist och Jan-Ove Waldner medaljer. År 2000 slåss The Arks ”It takes a fool to remain sane” och Britney Spears “Oops!… I did it again” om att ligga längst på Trackslistan. Markoolio med Arne Hegerfors gör årets mest sålda låt ”Mera mål!” och Roger Pontare vinner Melodifestivalen. Big Pun och Screamin’ Jay Hawkins avlider. Musikvärlden är chockade efter en sommar där nio personer dött under Pearl Jam- konserten på Roskilde. Det är sista gången man måste ta båten över till Roskilde, då Öresundsbron invigs samtidigt. Det var på Roskilde, fast sju år tidigare, jag såg den unga mannen som ringer på dörrklockan, uppträda för första gången. Då med sitt band The Efficiency Circle och ADL som gäst. Han är från Skåne men har rört sig i Stockholms hiphopkretsar ett tag. Debuttolvan ”Lifestress” (1996), producerad av Christian Falk och DJ Sleepy, står på golvet i en Arla-back i min enrumslägenhet. Jason Diakité, eller Timbuktu som är hans artistnamn, ska lämna sitt debutalbum för att jag ska recensera det för Aftonbladet. Hiphop är fortfarande underground och vi är inte många som skriver, utför och lever med hiphop på olika sätt. Samtidigt är det nu vi har chansen att realisera drömmar för svensk hiphop är populär och superhet. Thomas Rusiak har en monsterhit med ”Hiphopper” och scenen är full av framgångsrika kreatörer som Petter, Ken Ring, Blues, Feven, Fattaru, Looptroop och Melinda Wrede. Timbuktu stiger över tröskeln stolt, förväntansfull och levererar ”T2 Kontrakultur” personligen till mig. Det är ett ambitiöst, mastigt verk, spänner över 1 h 38 min 26 sekunder, både svensk och engelskspråkig. Det är uppenbart vilken bra rappare han är, även om helhetsbetyget dras ner av den faktiska mängden låtar där alla av förståeliga skäl inte håller samma klass. 21 år senare, en solig sensommardag i augusti 2021, inte så många kvarter därifrån, sitter Timbuktu framför mig på en parkbänk. Han ska snart släppa sitt tionde album, ”Du gamla, Du nya”. Vad är skillnaden på Timbuktu som kom hem till mig då och den framför mig nu? – Då var musiken det enda jag hade. Allting kretsade kring det. Jag hade precis gjort slut med min tjej för att hon inte kunde flytta till Stockholm. Jag bodde i min kompis Måns Asplunds studio och gjorde inget annat än att spela in. Känslan var att om jag inte rappar så finns jag inte. – Idag är det inte lika mycket på liv och död. Andra saker har en mening. Nu har jag en dotter. Sedan finns 14-åringen som blev kär i hiphop kvar där inne, men inte på samma sätt. Det är lite sorgligt att jag inte lägger lika mycket tid på det. Dels för att jag inte kan men hur gör man för att hålla på med någonting så länge och hålla lågan levande och lika ”pure”? Vad är det som får i gång dig idag? – Förra året var det inte svårt att hitta grejer att skriva om. Jag tittade på min dotter, och till att jag inte kan öppna Svenska Dagbladet utan att gå i gång på alla cylindrar. Jag har jobbat med ”Du gamla, Du nya” av och på sedan hösten 2019. Det finns delen av plattan innan George Floyd och delen efter. NR 4, 2021 | KINGSIZE MAGAZINE 17 WWW.KINGSIZEMAG.SE