Kingsize 1
Intervju: Timbuktu Jag tror att en huvudgrej för
mig förutom att rikta mig till min egen dotter är att fortsätta tala till, och om, de som har en svart och en vit förälder. offentligt stå på scen, han valde ett stillsamt privatliv, satt i sitt hus och tillverkade mikrofoner. Och jag kan verkligen förstå honom. Åldersfixering är stort inom all musik, men under ett år där äldre rappare som Black Rob, Shock G och DMX avlidit har vi sett hur svårt det kan vara för rappare när de inte längre är rappare av olika anledningar. Samtidigt blir många artister precis som inom alla yrken ofta bättre med åren. – Musiklyssnande är på många sätt knutet till ålder och attraktionskraften till ungdomen, inte kvalitet. Det är inte många kids som lyssnar på Timbuktu. Sedan är det inte alltid så att ju äldre du blir ju bättre blir du, men för många vassa pennor som Nas och Erik Lundin, ju längre du har levt desto fler färger får du att teckna med. En kompis pratade med Eva Dahlgren och hon sa att hennes senaste platta är en av de bästa hon gjort, men det är få som lyssnar på den. Ibland undrar jag om Timbuktu kan dö och Jason leva vidare, hur länge kan jag rappa? – Det vore ändå kul om min dotter får se mig uppträda. Jag vill att hon ska få minnen och uppleva att det här kan vuxna också göra, inte bara ha vanliga yrken. Att hon skulle vara med på spelningar och det skulle läcka in. Hon är tre år nu, så jag måste väl hålla på tills att hon minst är tio för att hon ska ha bestående minnen. Något av det andra du gjort du vill göra mer av? – Processen att skriva bok älskade jag. Det var skönt för att det var bara mellan mig och laptopen. Det var tryggt. Ingen annan behövde någonsin läsa det. Det behövde inte bli bra, jag är ingen författare. Och att sedan vara på scen fast med en längre berättelse, att musiken hade en kontext och mening, gillade jag jättemycket och skulle vilja göra om. – När jag var tonåring fanns det inte många beskrivningar av att ha en svart och en vit förälder. Jag kände mig halv hela mitt liv, jag beskrev mig själv som halv snarare än dubbel, och det var inte bra. Generationen innan mig försökte inte synas alls eller ”act as white as possible”. Vi 70-talister kunde bryta oss ur lite och hiphopen hjälpte oss. Men när jag läste Obamas bok där han beskrev hur han blev dissad av vita för att han var svart, och av de svarta för att han inte var svart nog började jag gråta för precis så hade jag känt det, men hade aldrig sett det i ord. Då tänkte jag att jag vill också skriva om mina upplevelser av det och det blev ”En droppe midnatt”. – Jag tror att en huvudgrej för mig förutom att rikta mig till min egen dotter är att fortsätta tala till och om de som har en svart och en vit förälder. 26 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2021 WWW.KINGSIZEMAG.SE