NG Gbg 1
48 TIMMAR BRYSSEL Frasse Levinsson har besökt pom
mes fritesen, pedofilin, brysselkålet och belgian blue-tjurarnas förlovade hemland. TEXT OCH FOTO: FRASSE LEVINSSON nför vår resa har folk sagt två saker ”Bryssel? Fan vad tråkigt. Varför ska ni dit?” och ”Ni måste gå till Delirium!”. Svaret på frågan är att mina kompisar Dennis och Teo är här på journaliststipendium. De tyckte att jag också borde ha sökt, men eftersom jag inte ville tillbringa mina förmiddagar med att bli runtslussad i Europaparlamentet frågade jag min chef om Nöjesguiden kunde betala resan i utbyte mot texten du läser nu. Som ni förstår gick det bra. Efter att ha tagit en Uber till lägenheten jag hyrt på Avenue de l’Opale och dumpat min väska promenerar jag till Rue Archimède, som enligt Teos googlande ska vara Bryssels främsta bargata. – Det ska finnas en bar här som har öppet till 03, säger Teo. – Till 03? Vågar man gå dit? svarar jag skämtsamt. – Kan det vara så att Bryssel är ensamdrickandets huvudstad? föreslår jag. I BÅDA SKRATTAR. – Typ alla som reser hit gör det i jobbet. Det är mycket tid på hotellrum som ska slås ihjäl, fortsätter jag. – Ja, vi fattade, säger Dennis. VI HITTAR INTE trebaren. Men vi hittar James Joyce, som tydligen är Bryssels äldsta irländska bar. Den har dock bara funnits i ungefär 30 år, så man kan inte riktigt säga att man känner historiens vingslag. Men det är en underbar divebar, där vi ser Manchester City mot Leicester på tv:n. I rökrummet hittar vi ett exemplar av Jens Lapidus bok Sthlm Delete. Så det här med att baren är döpt efter en författare är tydligen inte bara en pose. EFTER FOTBOLLEN KASTAR vi dart. Någonstans efter att vi blivit så fulla att vi experimenterar med avståndet för att se från hur långt håll vi kan träffa piltavlan går det upp för oss att det är dags att vika in hovarna för dagen. NÄSTA MORGON INLEDER jag med att äta frukost på Chicago café. Eftersom jag stör mig på att det är inrett som en förskola, vilket av någon anledning många brunchställen är, slår jag mig ner på uteserveringen. Belgien är förvisso pedofilins förlovade hemland, men det måste finnas gränser. Jag beställer ett glas apelsinjuice och äggröra med rostat bröd och stekta champinjoner. Eftersom jag är så bakfull har jag redan druckit upp juicen när servitrisen kommer ut med min mat. Jag har för avsikt att beställa ett glas till, men innan jag hinner öppna munnen har hon ställt ner tallriken och försvunnit. Vad är det med henne? Noterar hon inte min bakfulla uppenbarelse? Ser jag kanske inte ut som en kille som vill ha ett till glas juice? Är det tänkt att jag ska sitta här och äta utan dryck? Jag får vänta till hon kommer ut nästa gång. Det visar sig ta tid. För lång tid. Hur länge tror hon att jag är road av att sitta utomhus i tolv grader och skugga? Till slut ger jag upp och går in för att betala. Då visar det sig att de inte tar kort. Hon ger mig vägbeskrivningen till närmsta bankomat och ber mig lämna en ägodel som pant. Jag ger henne mitt Trädgårdenkort och följer hennes direktioner. BANKOMATEN FUNGERAR INTE. Men nedanför den sitter en tiggare som ser hur irriterad jag blir och berättar för mig att det finns fler bankomater inuti banken. Jag förstår att jag borde ge honom pengar eftersom han löste mitt problem, men den lägsta valören som går att ta ut är en 20 euro-sedel och jag vet inte om jag tycker att det var 20 eurosnällt. Ett par vänliga ord får räcka som tack. Sedan återvänder jag till Chicago café och gör rätt för mig. DENNIS HÖGLÄSER UR STHLM DELETE. NÄR DET ÄR lunchdags stämmer jag träff med Dennis och Teo på torget Place Saint Catherine för att gå till det Michelinrekommenderade brasseriet Roue d’Or, vars väggar är dekorerade med Magritte-imitationer. För den obildade kan jag passa på att nämna att René Magritte är konstnären bakom till exempel tavlan Människosonen, mannen med plommonstop vars ansikte döljs av ett äpple, som Beatles döpte sitt skivbolag efter. Ett företagsnamn som Steve Jobs först stal och sedan tvingades betala för. NR 5, 2019 | NÖJESGUIDEN 67