Bumsen 1
Brorsans betraktelser Alle man på däck Betraktels
er av Bror Gårdelöf Henry Ford kallas ”mannen, som satte världen på hjul”. Själv lär han ha hävdat, att detta hade varit omöjligt utan den skotske veterinären John Boyd Dunlop (1840 – 1921), som byggde upp en blomstrande praktik på Irland och även hade kunskaper om gummibearbetning. 1887 utvecklade Dunlop det första praktiskt användbara uppblåsbara däcket – till den tioårige sonens trehjuling, efter att denne klagat på huvudvärk, orsakad av hårda hjul och ojämna underlag. Skillnaden var anmärkningsvärd, och patent beviljades 1888. Det återkallades 1891, eftersom en annan skotte, Robert William Thomson, hade fått patent på idén med luftfyllda däck redan 1846 – dock utan praktiska konsekvenser. 1889 monterades Dunlops däck på Willie Humes tävlingscykel, varpå denne vann i stort sett allt han ställde upp i. Ordföranden i The Irish Cyclists’ Association, Harvey Du Cros, insåg omedelbart uppfinningens potential och startade ett företag tillsammans med Dunlop – som emellertid drog sig ur 1895 mot en måttlig penningsumma och aktier. Han blev därmed inte förmögen, och företaget, som Du Cros fortsatte att utveckla, fick namnet Dunlop Rubber först en bit in på 1900-talet. Dunlops första däck hade klistrats eller tejpats på fälgarna, men utvecklingen var snabb. Inom kort kom konstruktioner av den typ, som vi är vana vid idag. 1891 vann Charles Terront världens första långlopp, Paris – Brest – Paris, på en cykel med bröderna Michelins nyligen patenterade löstagbara däck. Cykeldäck var den stora artikeln. Automobiler och motorcyklar var rariteter – men Michelin presenterade ett luftfyllt bildäck redan 1895. De första däckstommarna – av bomull – kom 1893, och Goodyear fick patent på slanglösa däck 1903. Det skulle dröja 51 år, innan sådana infördes på exklusiva Packard. 1908 presenterade Frank Seiberling det mönstrade däcket – med radikalt förbättrade våtegenskaper – och två år senare blandade Silvertown Rubber Company i London kimrök i det vita gummit för att skydda mot solstrålning och öka livslängden. 1929 upphörde tillverkningen av massiva gummidäck till bilar. Tidiga däck gjordes av naturgummi. Ford byggde t o m en stad med egen gummiplantage i Amazonas, Fordlandia – ett fiasko på grund av kulturkrock, dåliga kunskaper i hur en gummiplantage skulle drivas, och teknisk utveckling. På 1920-talet framställdes syntetgummi av tyska Bayer. Utvecklingen accelererade under andra världskriget, 48 Bumsen 2 2023 eftersom båda sidor led brist på naturgummi. Bland försöksmaterialen fanns läder, komprimerad asbest, rayon, filt, papper mm – men redan 1937 hade B F Goodrich presenterat det första däcket av syntetgummi. Michelin hade köpt konkursmässiga Citroën 1934 och presenterade det första radialdäcket 1946 – med snabbt genomslag i Europa och Asien. Den amerikanska industrin behöll diagonaldäck i ett par decennier och tappade därmed exportmarknader, men i början av 1970-talet gick Ford över till radialdäck – efter en artikel i den inflytelserika tidningen Consumer Reports, där radialdäckens överlägsna vägegenskaper och bättre bränsleekonomi framhölls. Däckstommar av rayon kom 1938, av nylon 1947 och av polyester 1963. 1974 presenterade Pirelli det första lågprofildäcket. Utvecklingen under dessa 135 år har varit häpnadsväckande. Det ena av mina två favoritexempel är, att långtradaren var en teknisk omöjlighet för hundra år sedan. Dels fanns få vägar, som var anpassade till sådana fordon, men framför allt hade materialet i dåtida stommar så låg styrka, att åtminstone 25 lager cord skulle ha krävts! När det tungt belastade däcket rullade, skulle alla dessa lager ha generat så mycket värme, att gummit hade lossnat från stommen. Det andra exemplet är T E Lawrence ”av Arabien”. Han var en passionerad motorcyklist, som körde ihjäl sig på den sista av åtta Brough Superior SS 100 – motorcykelhistoriens mest legendariska maskin. (Inledningen från filmen, som gjorde Peter O’Toole världskänd, finns på YouTube.) Lawrence kunde ge sig iväg på en långtur över helgen – och när den var slut, var däcken det också. Dagens kombination av slitstyrka, komfort och grepp i såväl vått som torrt hade förmodligen ansetts som science fiction så sent som för ett halvsekel sedan, och premiumdäck för motorcyklar har nu nått nivån, att fabrikatet i praktiken är ointressant. Skall vi gissa, att John Boyd Dunlop ler i sin himmel? Kör försiktigt.