Kingsize 1
WWW.KINGSIZEMAG.SE 40 år med ”Beat Street” ft Ken
neth Agibou Kenneth Agibou Privat/Orion Pictures ”BEAT STREET” EN KRÖNIKA OM 80-TALETS PULSERANDE HIPHOP-VÅGOR 40 år har gått sedan kultklassikern ”Beat Street” hade svensk biopremiär. Historikern och författaren Kenneth Agibou minns tillbaka på filmens betydelse ur ett svenskt hiphop-perspektiv. Den 17 augusti 1984 minns jag som en elektrisk dansstöt genom kroppen. Vi var ett gäng grabbar som tog tunnelbanan från Rinkeby in till stan för att se premiären av filmen ”Beat Street”. Trots att vi redan sett den flera gånger på suddiga VHS-kopior, var det något magiskt med att se den på bio. Filmen kom att förändra våra liv och den svenska hiphopkulturen blev aldrig densamma efter den dagen. På den tiden attraherade breaking ungar från fattiga stadsdelar som Rinkeby och Tensta. Allt som krävdes var fysik, skinn på näsan, en bandspelare med laddade batterier och en bit kartong att snurra på. Vi kallade oss B-boys och hade en grupp som hette Electric Boogie Boys. ”Beat Street” handlar om Kenny, en DJ från Bronx, hans lillebror Lee, som drömmer om att bli en framgångsrik breakdansare, och deras vän, en affärssinnad promotor som försöker slå sig fram i musikvärlden. Regisserad av Stan Lathan blev filmen ett fönster till hiphopens fyra element: DJ-ing, MC-ing, graffiti och breaking. För oss från orten var detta ett helt nytt sätt att uttrycka oss; en revolutionerande 32 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2024 kultur som introducerade något helt annat än vad vi var vana vid i Sverige. Breaking är en central del av filmen och var en enorm inspirationskälla för alla som sysslade med hiphop. Den mest minnesvärda scenen i filmen är dansbattlen mellan Bronx Rockers (Rock Steady Crew) och Beat Street Breakers (New York City Breakers). Intensiteten och energin i scenen fångade oss, och många breakare runt om i världen försökte återskapa samma passion och rörelser. Dansen blev snabbt ett sätt att visa sin skicklighet och vinna respekt på gator och torg. Medan dans blev ett sätt att uttrycka vår energi och skicklighet, utvecklades mode och graffiti till centrala uttrycksformer inom hiphopkulturen. Förutom breaking formade ”Beat Street” även hiphopens visuella uttryck. Klädmärket PUMA, som var filmens huvudsponsor, gjorde snabbt sina träningskläder och sneakers (med breda skosnören, ”Fat laces”) trendiga. Kangol-hatten blev ett annat ikoniskt plagg och ville man vara riktigt fresh skaffade man sig en graffitimålad ryggtavla på jeansjackan och ett bälte med sin tag i mässingbokstäver. Filmen var inte bara ett uttryck för musik och dans – den formade hur vi såg ut och presenterade oss själva. Graffiti hade också en framträdande plats i filmen. Karaktären Ramo, en graffitikonstnär, målar höghus och tunnelbanor med sina mäktiga konstverk. Den rosa bläckfiskgraffitin som syns i bakgrunden av scenen där Us Girls uppträder inspirerade svenska graffitimålare. I svenska graffitikretsar talades det till och med om ”Beat Street-graff”, en stil som många försökte efterlikna. Graffiti blev en rebellisk form av självuttryck och vi såg hur kompisar började måla sina egna konstverk på väggar runt om i staden och på sina kläder. För oss var autenticitet en avgörande del av graffitikulturen och när vi insåg att målningarna i filmen inte var skapade av äkta New York-målare, kändes det som en besvikelse. En viktig, men ofta förbisedd del av filmen, var Us Girls; en banbrytande kvinnlig rapgrupp som blev de första att framträda på filmduken i ”Beat Street” med låten ”Us Girls Can Boogie Too”. Trion bestod av Sha-Rock (Sharon Green), MC Debbie D och Lisa Lee.