Kingsize 1
WWW.KINGSIZEMAG.SE dit. Och släppt massa andra sa
ker på vägen och haft en del framgångar. Men det har väl också stört fokuset lite. Helt plötsligt är man ute och turnerar med ”Craftmanship” och ”Loverman”. En riktigt stark singel kan ju dominera hela ens tid. in i hans värld via musiken och blev direkt tagen av djupet, kärleken och drivet som införlivas i hans värld. Martin: Det konstnärskapet och den passionen och det drivet som Robin har, har liksom hakat i det som vi har försökt göra. Sökandet efter drivkraften, sökandet efter motivet, sökandet efter att skapa något som är på riktigt. Vi har kämpat mycket tillsammans. Filmen börjar med en scen från Mwuanas turnéavslutning på Fållan hösten 2022. En spelning som var kulmen på en tuff live-period efter pandemin där hans kropp började säga ifrån. Resultatet blev därefter. Viktor och Martin berättar om upplevelsen att få komma in i Mwuanas värld. V: Man har ju fått med väldigt extrema situationer. Öppningen på filmen är backstage på en spelning på Fållan som gick väldigt dåligt för Robin. Han springer av scenen och jag springer efter honom… sparkar i väggen, skriker… så springer han in i en gränd och bara sätter sig ner och jag står där liksom. Ingen annan ska vara där, men jag står där. Man tänker inte på det när man ser filmen, men det är en sjuk grej att stå där. Vi är där när saker faktiskt händer och det är väldigt speciellt. MS: Att stå 50 centimeter från en människa som nästan är i upplösningstillstånd, det är ett förtroende och en galenskap som vi har haft tillsammans. Som någon slags kreativ outburst. Det är på riktigt, liksom. I filmen medverkar Mwuanas mångåriga partner Marian Njie, samt hans föräldrar. Men även viktiga personer i hans karriär, som Peter Swartling och producenten Patrik Collén. Jag vet att du haft många personliga kamper och dessutom ett stormigt förhållande. Jag vet också hur mycket personerna som är med i dokumentären betyder för dig… Hur har det varit att sätta framför kameran? M: I det stora hela har det varit en stor jävla plåga, haha. Det har varit både fullt upp och känslan av avtagande. Och att jag under den här resans gång gått runt och tvivlat ganska mycket på om jag vill hålla på med musik. Samtidigt är det många saker som har blivit bättre i mitt liv. Man växer och mognar och att den delen finns med i dokumentären ger mig en slags trygghet i att den kan vara en inspiration för någon annan. Att man kan ha det stormigt och massa olika former av psykisk ohälsa, men det finns samtidigt en chans att göra något bra och förbättra sig själv. Det kom ändå med. “Triller” var ju ett väldigt personligt album också. Hur minns du tillbaka på det idag, sju år senare? M: Jag minns en kille som… inte var orädd, men som inte hade något att förlora. Som var young and reckless på ett annat sätt. Som bara ville komma ”dit” och leva ut sin dröm. För mig var den… jag kunde inte göra ett bättre debutalbum. Och mycket av dokumentären handlar om kampen med att följa upp det? M: Ja! Och tyvärr, försökt kanske… fullända det. Men inte riktigt kommit Jag kan tänka mig att ”Loverman” blev en sån låt för dig. M: Absolut. Den skapade massa grejer som jag var tvungen att följa med på. Och det jag håller på med nu är väl… det är svårt, det är jättekänsligt för mig. Kommer folk förstå var det är jag har försökt göra? Vad är premisserna? Du har ju tagit en lite annan riktning med din musik efter “Triller” och den musiken var det som skulle bli ditt andra album. Vad har du landat i för riktning nu? M: Det här grubblandet finns det tillräckligt av i mina låtar. Nu vill jag få in lite mer låtar bara för nuet också. Dansanta. Jag har aldrig varit bra på att göra det. 100% feel good-musik är svårt att göra om man inte mår så. Så det är väl lite det jag har försökt att sträva efter. Jag vill få in det i den här samlingen av låtar. Vi har pratat om det här förut du och jag, men mycket av ditt skapande har ju haft sin grund i friktion och till viss del destruktivitet. Är det något du har lyckats komma bort ifrån? M: Både ja och nej. Jag hade tre dagar där skulle försöka skriva. Tre timmar in: ingenting på g. Fuck. Då gick jag och köpte ett sexpack trefemmor på Coop liksom. Men det är bara något substitut som får mig att orka sitta och låtsas att ”det är lite party här”, haha. Jag har svårt och bara låsa in mig i ett rum och sitta på en stol med papper och penna och göra musik. Men jag har börjat ta mer pauser från skapandet. Förut kunde jag sitta i flera dygn och bara dunka huvudet i väggen för att komma in i någon slags trans nästan. Men du kan inte tvinga fram det, när det kommer är det bara att tacka Gud. Då är det bara att köra. Och det kommer då och då. Den nivån av kreativitet… det finns ingen bättre känsla i livet. NR 4, 2024 | KINGSIZE MAGAZINE 37