AMES 1
kommenterar jag en hel del. Jag tycker det händer
så mycket intressant under Almedalsveckan som är värt att uppmärksamma, säger hon. – I år, när jag inte står på scen, kommer jag framförallt att gå på alla sessioner som handlar om psykisk ohälsa och stress. Jag vill veta vad som sägs och görs inom det området eftersom jag tycker att det är otroligt viktigt. Vi lever i en värld där stressen påverkar så ofantligt många människor och jag är riktigt förbannad på hur det ser ut i arbetsmiljön, hur klimatet är och hur vi ser på arbetstid. KARIN MENAR ATT STRESSEN som många upplever inte tas på allvar. – Det är en folkhälsosjukdom. Politikerna verkar inte fatta hur mycket det kostar samhället, säger hon. – Jag har själv bränt ut mig två gånger och jag är fortfarande på väg tillbaka från den senaste gången. Första gången visade det sig fysiskt. – Jag var i den klassiska positionen att dygnets timmar inte räckte till. Jag hade småbarn och jobbade jättemycket. Mina egna krav på mig själv som mamma var jättehöga, berättar Karin. – Kroppen lade av. Jag blev chockad av att stress kunde ta så hårt. – Det var ett drömjobb. Jag har alltid gillat konsuHon var inte sjukskriven så länge den gången. – Av en slump hamnade jag på en kurs i stand-up, berättar hon. – Jag tänkte att jag behövde ta en paus och göra något helt annat. Planen var att gå en akvarellkurs men det enda som fanns just då var en kurs i stand-up. ATT EN LITEN KURS KUNDE LEDA till en helt ny karriär hade hon inte gissat då. – Jag hade aldrig varit fokuserad på att vara rolig innan. Jag tyckte inte att jag hade fötts med något Funny-bone, säger hon. – Men jag insåg att humor inte är medfött. Det går alldeles utmärkt att träna upp det och det är fantastiskt vad välgörande humor är! Jag mådde så otroligt mycket bättre av att helt enkelt ha kul. Att försöka hitta det roliga i all tragedi. Det var verkligen min räddning från utbrändheten då. Andra gången Karin brände ut sig var det hjärnan som lade av och stressen kom mer inifrån. – Jag kände att jag höll på att gå in i väggen. Det var när jag jobbade som programledare på Plus på SVT, berättar hon. mentjournalistik och att ifrågasätta, hjälpa människor och testa olika saker. Det var fantastiskt roligt. Men det hade ett pris. – När jag började se varningssignalerna slutade jag med allt. Jag flyttade till landet, till Östersund, och gjorde allt rätt. Jag läste på om stress och utbrändhet och det blev som ett projekt att inte bränna ut mig, säger hon. – Så det var det jag gjorde. Den inre stressen att inte bränna ut sig, att göra allt så rätt, var det som gjorde att det blev som det blev. Min hjärna lade av. Jag tappade minnet. Kom inte ihåg hur man skriver eller läser. Det var bara helt tomt. KARIN, SOM TIDIGARE VARIT SÅ KREATIV och snabbtänkt, blev plötsligt inget av det. – Jag tror att det största problemet var att jag slutade göra det som var roligt. Jag prioriterade bort standupen och allt annat som bara var kul, säger hon. – Jag höll på med en bok om humor och arbetsmiljö och gjorde precis det jag skrev att man inte skulle göra. Vägen tillbaka har varit lite längre den här gången. 21 Foto: Lieselotte van der Meijs