Nolltretton 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Visan ej på ruinens brant
Vecka 28 sitter vi där igen, i Stegeholms slottsruin i Västervik. Då arrangeras åter Visfestivalen i Västervik – och finare än så blir inte den svenska sommaren. Vi är många som återkommer år efter år till Visfestivalen i Västervik. Många smålänningar såklart men även många östgötar. Själv har jag besökt festivalen varje år sedan 1993 och jag tänker fortsätta i många år till, för det finns knappast något bättre sätt att uppleva den svenska sommaren. Västervik under festivalveckan är den ultimata svenska semesterupplevelsen: vatten runt knuten med båtliv och bad, härliga uteserveringar, sköna sommarkvällar, folkvimmel och inte minst fantastiska konserter inne i den mysiga slottsruinen. Visfestivalen startade 1966 och måste därmed tillhöra de äldre kontinuerligt arrangerade musikfestivalerna inte bara i landet utan även i världen, men visar inga ålderstecken. Snarare tvärtom. Västervik som stad har de senaste åren varit inne i en expansiv fas och det har även avspeglats på festivalen, kanske framför allt genom att området runt Stegeholm har fått en rejäl uppfräschning. För nio år sedan gick festivalgeneralen Hansi Schwarz tragiskt bort, men ska man se något positivt i det så innebar det kanske att det kom in lite ny energi med den nya festivalledningen. De senaste åren har man breddat sig musikaliskt och bokat en rad artister som inte kan ses som traditionella visartister. Det har förmodligen lockat en delvis ny publik och sett till att festivalen följt med i sin tid. I det stora hela är jag positiv till hur festivalen har utvecklats men hoppas att de inte glömmer bort att de i grund och botten är en visfestival. Det är där deras styrka och särart ligger. Visfestivalen i Västervik brukar kalla sig “den svenska visans nationalscen” och det är ett epitet att vara rädd om. Bland årets bokningar hittar vi namn som Sarah Klang, Weeping Willows och Love Antell, som utan att vara renodlade visartister ändå funkar bra i sammanhanget. Den nya generationens visartister representeras av Ola Aurell, Melissa Horn och Emil Jenssen. De känns hyfsat fräscha i några år till, men sen kommer det behövas en föryngring om inte festivalen ska börja mossa till sig. Än så länge mår den svenska visan ganska skapligt men jag skulle gärna se en ny generation visartister i 25-årsåldern börja visa framfötterna – så att Visfestivalen i Västervik kan finnas kvar i många, många år till. /Tobias Pettersson Musikredaktör BEATING HEARTS - powerpop med bultande hjärta Text: Tobias Pettersson Foto: Carl Biörsmark Norrköpingsbandet Beating Hearts består av en kvartett rutinerade Norrköpingsmusiker som efter lång och trogen tjänst i powerpopens tecken fortfarande har sina bultande hjärtan intakta. Medlemmar i det retrodoftande gitarrpopbandet är Roger Källs sång och gitarr, Niklas Barwe på gitarr, Ulf Olsson på trummor och Kaj Hägerström på bas. Förra året släppte de sin första singel med låtarna “Someday boy” och “Repeal”, och nu till sommaren är de aktuella med nya hiten “Football star”. Vill man uppleva bandet live så spelar de på Edgards på Lagnö i Sankt Anna den femte augusti. Vilka band ska man lyssna på för att förstå Beating Hearts musikaliska rötter? – Man kan nog börja med The Jam runt 1980 över Oasis på 90-talet och kanske landa i The Spitfires på 2020-talet kryddat med lite Billy Bragg rätt över. Gitarrpop med attityd och bra refränger. Powerpop. Har jag rätt i att Beating Hearts hjärtan bultar för öl, vänsterpolitik och fotboll? – Vi förstår inte frågan. Finns det något annat? På tal om fotboll. Vilket lag håller respektive medlem på, och hur ser era fotbollsmeriter ut? Roger: – Jag är den som är i särklass minst fotboll i bandet. Min IFK-galna farsa släpade runt mig på varje match som barn, sen köpte jag en gitarr istället. Men IFK och Liverpool om jag måste erkänna mina guilty pleasures. Min gedigna fotbollskarriär består av en träning och en match med Sylvia, samt en träning och en match med Sleipner. Ulf: – Jag spelade fotboll i den legendariska klubben Boston. Bytte fotbollskorna mot trum86 NOLLTRETTON pinnar när jag var 17. Jag har inget emot dålig stämning så jag är Djurgårdare. Kaj: – Har en lång och gedigen karriär inom Eneby Bollklubb. Håller på Leeds och IFK. Ogillar Djurgården så vi har det lite jobbigt socialt i bandet ibland. Barwe: – En egentligen lite osund besatthet av IFK Norrköping. De egna meriterna är väl att jag klev av skadad med knäskålen ur led när jag spelade cupen ”POP-soccer” på 90-talet. Vem i bandet är skyldig till att introt till ”Football star” är 36 sekunder långt? Och vad har han att säga till sitt försvar? – Jag förstår din upprördhet. En bra poplåt är tre minuter lång har ett intro på max 20 sekunder. Den ska innehålla två verser, ett kort solo och tre svinbra refränger. Det är mitt fel att vi lekte lite Pink Floyd. Vi försökte tänka utanför boxen. Det kommer inte hända igen, ler Roger. Ni kallar er ”fyra gentlemen”. Vad utmärker en gentleman enligt er? – Vi spelar enbart på snygga instrument, sköter hygienen, dricker viner som kostar över 90 kr, dyrkar våra kvinnor, har raka ryggar och tittar folk i ögonen. En gentleman har oerhört svårt för homofober och rasister samt har levt minst ett halvt sekel. Ni spelar på Edgards på Lagnö den 5/8. Med tanke på hur få låtar ni har lagt ut på Spotify... blir det en väldigt kort spelning? – Vi har lyckats få till en låtskatt på ett tiotal låtar under pandemin. Fanns ju liksom inte så mycket annat att göra. Publiken kommer bli mer än nöjda, det ger vi som garanti. När ni säger ”Och nu kommer kvällens sista låt, tack för oss!” på Edgards, vad kommer publiken ropa då? – Nä?!!! Jädrar va tiden går fort när man har kul, är lycklig, dansar och skrålar med i refränger! Har ni fler spelningar inbokade framöver? – Ni kommer säkerligen kunna se oss under Kulturnatten i Norrköping 23-25 september. Men följ oss på Facebook så missar ni inget. Det finns lite livematerial där också. Rangordna följande gitarreffekter från tuffast till töntigast: dist, tremolo, wah-wah, rent ljud, fuzz. – Fuzz och dist och rent ljud är tuffast, sen kommer wah-wah och sist tremolo. Det vet alla. – Vi spelar enbart på snygga instrument, sköter hygienen, dricker viner som kostar över 90 kr, dyrkar våra kvinnor, har raka ryggar och tittar folk i ögonen. En gentleman har oerhört svårt för homofober och rasister samt har levt minst ett halvt sekel.