AMES 1
MED FOKUS PÅ DEN LILLA MÄNNISKAN KAN MAN ÅSTADKOM
MA STORA SAKER Farshad Saba har en intressant bakgrund. Född i Iran, med 10 år i Indien, och nu efter många år i sverige är han regionchef på Sweco. Här har vi en som faktiskt ”har gjort en resa”. TEXT: MIRJAM LINDAHL FOTO: PRIVAT Jag tror att det var där jag formulerade mina åsikter om människovärde. Ett tankesätt som tyvärr inte stämde överens med de fasta tider och scheman som slaviskt skulle följas. Jag ville kunna prioritera människan, inte rutinerna. Farshad började istället plugga. Först till bilmekaniker, sedan ett antal enstaka kurser inom matematik och mekanik, men när han bildat familj och första barnet var på väg kände han att det var dags att bestämma sig och valet föll på byggnadsingenjör. TILL SWECO KOM HAN i tron att han sökte en projektledartjänst. Men efter tio minuter sa hans blivande chef att ”Jag vill att du ska bli gruppchef!” Och efter att ha träffat ledningen med Åsa Bergman i spetsen svarade Farshad ja till tjänsten. – Jag blev helt såld och det kändes bara så rätt! Farshad Saba’s stora drivkraft är att ge någon annan ett tillfälle att utvecklas och bli något mer! – Jag älskar att se när andra utvecklas! säger Farshad Saba, regionchef på Sweco Project Management, Region Öst. Att få vara med och ge någon en chans till något nytt och kunna uppmuntra till att den personen upptäcker sina unika egenskaper, sina dolda talangerdet är det som ger mig mina kickar. Farshad berättar över telefon om de chanser han fått. De som utvecklat och format honom och fört honom dit han är idag. För det var aldrig någon självklarhet att han skulle bli byggnadsingenjör. Eller ens bo i Sverige. – Jag föddes i Iran, berättar han. Min pappa var chefsekonom och hade ansvar för stadens största sjukhus samtidigt som han drev en egen kryddimportfirma. Mamma jobbade som narkossköterska. Vi hade ett bra liv, med rikedom i överflöd. Men så kom revolutionen. FARSHAD, SOM DÅ VAR TIO ÅR, blev tillsammans med sin bror skickad till engelskägd internatskola i Indien och deras pappa blev så småningom fängslad för att ha hållit sina söner gömda undan militärtjänstgöringen. Kontakten mellan dem bröts. – Jag bodde tio år i Indien, fortsätter Farshad. Efter skolan fick jag jobb som telefonförsäljare, men jag drömde hela tiden om ett annat sammanhang. Ett annat sätt att leva. 32 1988 FICK SÅ FARSHAD kontakt med sin mamma och sina systrar som flyttat till Sverige och han flyttade efter. Men det var inte så lätt att som självständig tjugoåring komma till ännu ett nytt land och försöka inordna sig i ett familjeliv som han aldrig varit en del av. – Jag var utlänning, men jag kände mig inte hemma bland de andra iranierna eftersom jag knappt pratade persiska längre. Jag kunde inte språket i det nya landet, jag fick inte gå i skolan eller söka jobb. Och jag klarade inte av att bo hemma. Det var en tuff tid! Men Farshad är inte den som sitter och väntar på att saker ska lösa sig. Han gick till Komvux och pratade med rektorn ”Jag vet att jag inte får vara här och jag kan inte få några betyg. Men får jag sitta med på lektionerna och lyssna?” SÅ LÄRDE HAN SIG SINA FÖRSTA stapplande meningar på svenska. Och så småningom fick han ett så kallat gult identifikationskort och fick söka jobb! – Jag började dela ut tidningar och städade på Vallasjukhuset, men eftersom det bara var ett par timmar per dag stannade jag gärna kvar på avdelningen för att få prata svenska med de äldre. Jag tog promenader och läste tidningen för dem. Till slut erbjöd föreståndaren mig jobb som vårdare. säger han och fortsätter berätta om resan inom Sweco. Visst fanns det en period när jag ville något annat, något nytt. Jag har en tendens att bli rastlös när saker börjar ”rulla på”. Så jag bad om att få bli förflyttad till ett projekt i Indien, jag kunde ju kulturen och språket. Men chefen hade andra tankar och jag fick förfrågan om att bli ansvarig för Region Öst, som idag innefattar Linköping, Norrköping, Uppsala, Örebro, Västerås och snart Eskilstuna, vilket är ett fantastiskt utmanande och roligt jobb. Jag sitter med på i stort sett alla rekryteringsintervjuer för att säkerställa att vi får rätt människor med utvecklingspotential till företaget. Jag försöker att se om det finns en vilja till att utvecklas och en egen ambition att växa. Det är min stora drivkraft: Att ge någon ett tillfälle och se den personen ta chansen och bli något mer! – Jag har jobbat som utredare, besiktningsman och projektledare. Nu lämnar jag gärna över det ansvaret på gruppcheferna så att jag kan jag koncentrera mig på utveckling av organisationen och de människor som ingår i den. I DAGARNA ÄR SWECO mer än aktuella i arbetet med Vallastaden, och efter det tar arbetet med etapp 2 av Ostlänken vid. Uppdrag som båda är ”Once-in-a-lifetime”-projekt och som kommer sätta Linköping på kartan. Men Farshad är noga med att poängtera att man är ett lokalt bolag och naturligtvis också värnar om de små kunderna; fastighetsägarna i regionen. Och att allt i förlängningen handlar om kommunikation. Om att vilja se och förstå varandra – För om jag ser mina medarbetare, och låter dem utvecklas, oberoende av kön, läggning eller livsåskådning- då utvecklas Sweco, och samtidigt utvecklas jag själv. Egentligen är det inte svårare än så! avslutar han. n