Nolltretton 1
Ionnalee Be here soon Roger Rönning Känslor har i
ngen ålder Fågelstabördiga Jonna Lee fick en rivstart på karriären 2007 med två album och en EP som samtliga var kanon och dessutom genererade hits. Hon hängde med den vid tillfället superhete Ed Harcourt och det verkade som att landet såg en ny popdrottning i vardande, dessutom med internationell stjärnglans. Men redan 2010 bytte Jonna Lee bana och satsade istället på det märkliga konstprojektet Iamamiwhoami, som många hade svårt att riktigt begripa sig på. Sedan några år tillbaka kallar hon sig Ionnalee, och vad som är skillnaden mellan de tre musikprojekten är lite oklart. Hon har samarbetat med Claes Björklund i alla tre och även om de visserligen låter olika så går det att hitta igenkänning lite här och var i till exempel sång och melodier. “Be here soon” är mer akustisk och nedtonad än tidigare. Ibland lite väl mjuk i kanterna, vilket gör att spåren blir mer som suddiga bakgrundskulisser än låtar som verkligen griper tag. I “Canyon” gästar självaste Lasse Winnerbäck, vilket lätt går många förbi om man inte vet om det, för insatsen är väldigt subtil. Men låten tillhör de starkaste på skivan, som kan beskrivas som jämnbra men utan riktiga toppar. (TP) Nånstans i min skivsamling står en gammal platta med Roger Rönning. Vet inte när jag lyssnade på den senast, förmodligen var det när jag köpte den på någon skivloppis för sisådär 20 år sedan. Jag tror ärligt talat att jag bara lyssnade på den en gång då, och sen aldrig mer. Men det spelar ingen roll, på något sätt har Roger Rönning ändå en liten (väldigt liten, måste påpekas) plats hos mig. Och jag vet inte varför, för han är varken särskilt bra eller originell. Han var en av de där svenska artisterna som slog igenom i slutet av 70-talet, och har bland annat samarbetat med kollegor som Py Bäckman och Mikael Rickfors. Rönning var rätt anonym redan då och är det fortfarande. När hörde eller läste man något om Roger Rönning senast? Tydligen har han släppt skivor kontinuerligt sedan 1977, detta är det femtonde studiealbumet, om jag räknat rätt. Och det puttrar på rätt trevligt, mjuka poprocklåtar med småsouligt 80-tals cocktailsväng. “Stockholm på distans” är exempelvis en nattlig färd genom storstadens neonljus och glasfasader med saxofonen som ledsagare. En riktigt bra låt som förtjänar uppmärksamhet, och även om inte hela skivan är lika stark som den är detta ett album man gärna får ge några chanser innan det samlar damm i skivsamlingen. (TP) Priest Body machine När Priest dök upp för fem år sedan med debutalbumet “New flesh” kändes de som ett klart lysande ljus i det svenska synthmörkret. Bandet hade medlemskoppling till Linköping och Ghost, vilket såklart gladde lite extra. Och ska man vara ärlig så kan väl Priest nästan beskrivas som en synthvariant av Ghost, med maskerade medlemmar, kryptiska medlemsnamn, prästtemat och starka popmelodier som sticker fram i produktionen. Själv tyckte jag att “History in black” var en av 2017 års bästa låtar. Uppföljaren “Cyberhead” från 2020 kändes dock som en rejäl besvikelse och förklaring låg i medlemsbyten och strul. Tusan också, tyckte vi som gått och längtat efter lite ny svensk synthmusik med rötterna i 80-talet fast med en modern, fräsch känsla. Var det roliga redan över? Nu är tredje albumet här och har jag fattat saken rätt så består trion nu av idel forna Ghostmedlemmar. Det märks i låtbyggnad, estetik och produktion att det finns en genuin förståelse för och kärlek till elektronisk musik, men det spretar vilt och jag har svårt att formulera vad jag egentligen tycker. Ena stunden rätt uselt, i nästa dunderbra. Och slutligen vinner popmelodierna och lekfullheten. Jag är numera frälst. (TP) Beyoncé Renaissance Magna Carta Cartel The Dying Option Efter en tids tystnad så är Beyoncé tillbaka med ett nytt album. Så klart efterlängtat av många. Första släppet ”Break my Soul”, en 90-talsinspirerad house-låt, lovade gott och ryktet sa att nya albumet skulle innehålla en hel del av just den varan. Och det är onekligen mycket dans och rytmer som gäller, men det är ingen övervikt för just tidig house utan vi bjuds på disco, hiphop, trap m m. Det här är en skiva som vill bjuda upp till dans, inget snack om den saken. Och här har Beyoncé lyckats väl, det svänger och det är löjligt gott producerat och Beyoncé själv är magnifik. Däremot så saknas det låtar som verkligen fäster. Det saknas en tydlighet och en melodi som verkligen berör, något som hon tidigare varit bra på. Det finns så klart några undantag bl a ”Alien Superstar” som har någon sorts refräng som för tankarna tillbaka till tidigare Beyoncé-produktioner. För mig är det här ett album som inte tillhör ett av hennes bästa, men med det sagt så är det här är fortfarande bra och hon är fortfarande en grym artist. (JL) Kan turerna kring Ghost varit det bästa som hänt Linköpings musikliv? Förutom Ghost har det lett till att en massa bra musik skapats av band som The Great Discord, Priest och Magna Carta Cartel, kanske av frustration och revanschlusta eller också bara av att Ghost rivit mentala barriärer och visat att det går att höja sig flera nivåer musikaliskt även om man kommer från östgötaslätten. Hur som, mycket bra musik har det blivit, och här kommer ännu mer. Magna Carta Cartel frontas av forna Ghostmedlemmen Martin Persner och väcktes till liv igen för några år sedan efter att ha legat nere under Ghost-tiden. Den nya fullängdaren följer upp den EP och de singlar som kommit de fem senaste åren och innehåller samma typ av alternativrock. Tungt och hårt men samtidigt luftigt och melodiöst. Persner och hans kollegor, däribland Niels Nielsen som även producerat, skapar en pampig ljudkatedral där mörker och melankoli är grundstenarna som hålls ihop av svulstighet och stora gester. De mjuka gitarrerna skapar en behaglig ljudkuliss som gör Magna Carta Cartel känns oerhört lättlyssnade trots att bandets framtoning kanske inte känns så publikfriande. Skulle det behövas större variation i ljudbild och låtmaterial? Kanske, men den sammanhållna känslan är också en av plattans stora styrkor. (TP) NOLLTRETTON 47 Den Svenska Björnstammen Djur och människa Det är väl helt enkelt så att allting har sin tid och att tajmingen måste vara rätt. Ibland ligger man helt rätt i tiden och ibland kan man göra exakt samma sak fast få en helt annan respons. Detta är något som mängder av popband och artister har fått känna på genom musikhistorien. 2012 släppte Norrköpingskollektivet Den Svenska Björnstammen sin platta “Ett fel närmare rätt” och fick en jätteframgång som tog dem från obskyrt kultband till att bli en riksangelägenhet. Under en period gick stora delar av landet och nynnade på titelspåret, “Svalkar vinden” och inte minst “Vart jag mig i världen vänder”. Sedan dess har gruppen fortsatt att ge ut småavig melankolisk pop, men plötsligt har det gått tio år och det som en gång satt som en smäck i samtiden börjar kännas passé. Bandets femte album har inga direkta fel, tvärtom finns ett gäng bra spår här, exempelvis öppningslåten “Om det ändå räckte att ångra sig” men det är som att musiken aldrig når fram och hugger tag. Ibland låter det för mainstream, ibland känns det som att hjärtat inte riktigt är där, ibland blir det slentrian. Jag stänger av plattan och har omedelbart glömt varje låt. (TP)