Nolltretton 1
Här är några av filmhistoriens mest idiotiska öve
rsättningar: • A fistful of dynamite – Ducka skitstövel! • A hole in the head – Livet är härligt! • A hard days night – Yeah, yeah, yeah! • Gigi – Gigi, ett lättfärdigt stycke • Amazon women on the moon – Pang i rutan • Blue murder at St Trinian´s – Skolflickorna slår till igen • The Hudsucker poxy – Strebern • The Shaggy dog – Shaggy ä´de´du de´? • Shamus – Mc Coy, fräck som fan • Another thin man – Gäckande skuggan kommer tillbaka • Another you – Se upp blindstyre • Coast to coast – Har jag gjort bort mig nu igen? • Ball of fire – Jag stannar över natten • They call me Bruce – Rent mjöl i påsen • Hollywood or bust – Vi ilar och bilar • Crazy house – Frugan galopperar åter • Designing woman – Förlåt oss, vi är visst gifta • Filofax – Han är jag • My Blue Heaven – Hur jag lärde en FBI-agent att dansa marengo! • For Pete´s sake – Nä, dra åt skogen • Getting it right – Jag har i alla fall min vespa • The heart of New York – Hallelujah, jag är en luffare • Pinky – En droppe negerblod • Sabotage – Fåglarna sjunga kl. 14.45 • The in-laws – Skjut inte tandläkaren She-Hulk: Attorney at law Disney+ Hulk är en av Marvelfilmernas färgstarkaste (!) karaktärer, och nu när vi troligtvis inte får se mer av honom så får vi lyckligtvis ersättning av hans släkting. De som läst serien vet att Bruce Banners kusin, åklagaren Jennifer Walters, också förvandlas till ett grön, stark varelse efter en blodtransfusion samtidigt som hon måste sköta sitt jobb som åklagare. I den här tv-serien får vi även återse Mark Ruffalo som professor Hulk och Tim Roth som Styggelsen. I rollen som Jennifer Walters ser vi Tatiana Maslany. (TP) STREAMINGTIPS FILM Ducka skitstövel! – och andra idiotiska översättningar Allt färre engelskspråkiga filmer får sin titel översatt till svenska. Tur det kanske, för den svenska filmhistorien är full med idiotiska översättningar av filmtitlar. Det fanns en tid för inte så länge sedan när utländska filmer alltid fick svenska titlar när de visades i Sverige. Kollar man höstens premiärer på biograferna heter filmerna saker som “Speak no evil”, “Violent night” och “Crimes of the future”. Det hade varit helt otänkbart tidigare, då hade någon ordvitsande lustigkurre istället hittat på en översättning som var ologisk eller fånig, eller både och. Numera tenderar dock de svenska filmbolagen att behålla de engelska originaltitlarna i allt högre utsträckning. Och tur är väl det. Den svenska filmhistorien är full av knäppa översättningar av filmtitlar. Vem minns inte ”Swingers” som blev ”Du, var är brudarna?” eller ”Grosse Pointe Blank” som fick heta ”Även en lönnmördare behöver en träff”. Ibland har engelska titlar översatts till andra engelska titlar, som Jodie Foster-rullen ”The Brave One” från 2007 som blev ”The Stranger Inside” i Sverige. ”Miss Congeniality” blev ”Miss Secret Agent”, ”Next of Kin” blev ”Dirty Fighting” och ”Fixing the Shadow” blev ”Made of Steel”. Sen har vi filmserier som ”Det våras för…” eller ”Tjejen som…”, som inte har ett dugg gemensamt mer än en viss skådis – och ibland inte ens det. Och kanske har pendeln svängt helt åt andra hållet nu? För två av höstens två största svenska filmer har faktiskt engelska titlar: “Triangle of sadness” och “UFO Sweden”. TIPSET Utvandrarna (2021) 50 år efter Jan Troells mästerverk kommer denna nyversion som berättar om Karl-Oskar och Kristina och de 1,2 miljoner svenskar som emigrerade till USA. En hel del brister finns: viktiga personer som Robert och Danjel stryks helt och misären i Sverige skildras bara i korta återblickar. Alla pratar modern svenska och skådespeleriet är ojämnt. Filmen är dessutom för ren och snygg, särskilt gäller detta kläderna. Det finns dock en del som är bra också. Det är lätt att bli rörd, även om det kanske mest beror på en påminnelse om det som var bra med grundhistorien och originalfilmatiseringen, snarare än att de nya scenerna skulle vara bra i sig. För berättelsen om Karl-Oskar och Kristina är så stark att den känns även om filmatiseringen är dålig. (TP) KLASSIKERN Django Unchained (2012) Det har gått tio år sedan Quentin Tarantino släppte sin hyllade succéfilm “Django Unchained” som nominerades till fem Oscarsstatyetter och vann två. Jamie Foxx spelar huvudrollen som Django, en slav som fritas av en prisjägare (Christoph Waltz) och blir hans partner, samtidigt som de letar efter Djangos fru som fortfarande är slav någonstans i den amerikanska södern. Blodet sprutar, men Tarantino hinner också med en åtskillig mängd humor samtidigt som han visar slaveriets råa grymhet så man stundtals mår illa. Persongalleriet och musiken är som vanligt enastående, och manuset så finessrikt som det bara blir i mästaren Tarantinos händer. (TP) NOLLTRETTON 51