Omtanke 1
Foto: Mikael Edberg »Svaren kan vara enkla, men s
tanna inte där. Öppna upp för nästa fråga som kan vara ”Varför är de psykiskt sjuka?” eller ”varför dricker de?”« – Skammen som kan växa när man blir vykort har mamman skrivit att hon nog ska bli piggare efter den här sommaren, så om Klara bara kan hålla sin pappa vid liv, så ska allt ordna sig. Eva Edberg berättar om skammen. bortvald av dem som förväntas älska en mest. Även om det inte var ett frivilligt val från mina föräldrar var det min verklighet. Skammen för sin egen person, behovet av att höra till flocken, att få vara någons. Hon säger att hon tror på berättelsen, och berättar om tankarna när hon var barn, tankarna om att hon var det enda fosterbarnet, och att det inte fanns något forum där hon kunde fråga de här viktiga frågorna. För att man kanske inte vågar som barn, man är rädd för svaren, för avvisanden, trots att man kan ha bra vuxna runt sig. – Klara är Klara, säger Eva Edberg, hon är utflyttad från mig, även om vi delar vissa saker, så är hon en fiktiv person. Eva Edberg blev själv fosterhemsplacerad vid 4 års ålder, en kvinna som kände både min pappa och mamma och som var så kallad tillsynsman, kom på ett besök och skulle se så att det var bra, och det var det ju inte. Så fick hon sova hos henne och det som skulle vara en natt blev längre och längre. Eva Edberg har genom skrivandet försökt förstå vad det är som gör att det är så speciellt att vara fosterhemsplacerad, om man jämför med att vara adopterad tillexempel. Det är ju en så speciell situation, som kan pågå utan att någon sätter ner foten och säger ”här ska du vara, jag tar hand om dig, det här är din plats”, den här oron över hur framtiden ska se ut, skapar ju någonting hos barn. Både en oro och en förtvivlan. Eva Edberg blev kvar hos den här kvinnan, som var en praktisk kvinna med mat på bordet alla dagar klockan 18.00, en otrolig trygghet och ett tvärt kast från det andra livet. Alla de tankar och känslor som finns var inget man pratade om, överlag, det fanns inga verktyg för det inom socialtjänsten och det här är något som Eva Edberg vill bidra till med sin bok. Hon vill öppna upp för hur barnen mår, hur de kan oroa sig för framtiden, för sina föräldrar, för sina syskon och hur svårt det kan vara att få de här frågorna formulerade. Att de vuxna måste ha en beredskap, ett kunnande, för att vara ett stöd. Barnets röst är, oavsett perspektiv, viktig för Eva Edberg. – Frågorna, det är frågorna som är viktiga, inte svaren, säger hon. Varför får jag inte bo hos dig? Varför får jag inte bo hos mamma och pappa? – Svaren kan väcka svåra känslor, men stanna upp i dem, säger Eva Edberg, öppna upp för nästa fråga som kan vara ”Varför är de www.ssil.se | 13 psykiskt sjuka?” eller ”varför dricker de?” Kärnan i de här frågorna kan beröra de