Omtanke 1
omlands och föräldrar med alkoholmissbruk kanske
dricker mer, berättar Patrik. Patrik har själv erfarenhet av utanförskap. Med en mamma från Finland och en pappa från Italien hade han svårt med det svenska språket. – Mina föräldrar uppmanades prata svenska men eftersom de inte kunde språket så väl var det ju förstås svårt, säger han. I skolan hade han svårt att koncentrera sig ( Patrik har som vuxen fått diagnosen adhd) och plockades bort från klassen, för att undervisas i mindre grupp. – Jag hade tre bästa vänner i klassen som jag även tränade fotboll med. Nu fick jag knappt träffa dem i skolan. Och när fotbollslaget delades upp i A och B lag hamnade jag ensam i det andra laget. Jag började skolka och slutade med fotbollen, säger han. Istället började Patrik hänga på torget i förorten Finnberga och kom snart i kontakt med lite äldre, kriminella killar. – Jag började snatta med en kille och fick beröm för mitt mod och skicklighet. Han tog med mig till gänglokalen, med killar i 1520 års åldern. Vi tog en öl ihop och från den dagen var jag med i gänget. Då var jag 11 år, berättar Patrik. I gänget fann Patrik en plats i tillvaron, ett sammanhang och personer att se upp till. – Mina nya förebilder var tungt krimiNär Patrik Pelosio för åtta år sedan sökte på kolloverksamheter i Sverige upptäckte han snabbt att den gamla tidens kollo, som välkomnade alla, inte längre existerade. – Jag hittade golfkollo, seglarkollo, till och med shoppingkollo. Det billigaste kollot kostade 3 000 kronor för en vecka och det är ju väldigt mycket pengar för många familjer. Tanken med kollo förr i tiden var att det skulle gratis och för alla, säger han. 2010 startade han stiftelsen Jiddra Inte, för att dra igång lägerverksamhet för ungdomar från utsatta miljöer. – Många av de barn och ungdomar som vi möter kommer från familjeförhållanden med till exempel alkoholism, misshandel och droger. För de här ungdomarna är ofta skolloven väldigt jobbiga. På loven åker de kompisar som har råd utnella, riktiga gangsters. Jag ville bli som dem, med mycket pengar, guld och en fet BMW, berättar han leende. Som 15årig gängledare för Nackagänget ”Henkan Gross” hittade Patrik sin identitet. De gjorde stölder, sålde droger och gjorde indrivningsjobb. – Gänget blev min nya familj där jag fick den kärlek och trygghet som jag hade saknat, säger han. Upploppen i Stockholms innerstad i slutet av 80talet och början av 90 talet skapade skrikande svarta rubriker i media. Gäng möttes bland annat i Kungsträdgården för att slåss, många av dem höga på droger och en jag skiter i alltattityd. – Den stora skillnaden idag är att man ser en uppgivenhet i alla samhällsskikt, både i förorten och innerstan. På den tiden var man nästan tvungen att vara en bad guy och hänga i vissa områden för att få tag på droger. Idag köper du ett piller billigt var som helst, av vem som helst. Även om du bor i fin villa på Värmdö och har föräldrar med bra jobb kan du bli drogberoende och kriminell. Gränserna har suddats ut, menar Patrik. I tio år var Patrik spindeln i ett nätverk som sysslade med droger, vapenförsäljning, indrivning och bedrägerier. – Jag rökte marijuana och tog kokain. Jag tog aldrig sprutor, det lärde jag mig tidigt att man skulle undvika. Och jag fick min BMW till slut, berättar han. Ett steg bort från den kriminella världen började 1989 med en kontakt med Anders Karlberg på Fryshuset – Fryshuset hade ett projekt, NFG (Non Fighting Generation) där jag hjälpte till att stoppa bråk inne i city, för att undvika liknande situationer som i Kungsan. Jag jobbade även vid något tillfälle som idrottslärare på Fryshuset. Anders Karlberg och hans medarbetare hade ett nytänk som sprängde alla gränser, de kunde nå ungdomarna på ett sätt som ingen annan gjort, genom att till exempel ge oss olika ansvars områden, förklarar Patrik. Vändningen kom när Patrik var 22 år. På ett behandlingshem för missbrukare mötte han människor som skulle förändra hans liv. – Där såg de inte mig som ett problem utan som en tillgång, en stark kraft. Mitt samvete hade också kommit i kapp mig och jag kände skam för allt jag ställt till med, speciellt med narkotikamissbruket och försäljningen av narkotika. Bilden av att ha sett unga människor gå under av knark störde mig enormt. Det blev ett uppvaknande. Karma blev min drivkraft, förklarar han. Efter tiden på behandlingshemmet kom Patrik i kontakt med Emeric Roth, då 73 år och överlevare från Auschwitz. Tillsammans började de föreläsa om våldets orsaker och om hatet då och nu. – Vi besökte runt 1 500 skolor tillsammans under 15 år. Emeric blev min pappa, eller farfar, idag är han 93 år och fortfarande aktiv, skrattar Patrik. Stiftelsen Jiddra inte är en insamlingsstiftelse som samlar in pengar till en pott, och sedan fördelas pengarna till olika projekt. Hittills har de fått in ungefär 400 000 www.ssil.se | 53