Omtanke 1
Att vara barn, på flykt och ensam Det är nog inge
n överdrift att säga att vi svenskar blev tagna på sängen när flyktingströmmen 2015 nådde oss. Ett ”fredsskadat” land som Sverige hade i grunden dåliga förutsättningar för att ta emot och hantera människor vars liv slagits i spillror och som hade upplevt saker vi knappt kan föreställa oss i våra värsta mardrömmar. Och naturligtvis gjorde vi vårt bästa. Vissa saker blev bra, annat sämre. Ibland fokuserade vi på rätt saker, ibland fel. Brister i systemen blottades och vi fick erfarenheter som kan visa sig mycket värdefulla och avgörande i framtiden. I detta kaos kom det också många barn. Ibland tillsammans med föräldrar eller andra vuxna, ibland helt själva. Ibland hade de varit barn när de började fly för flera år sedan, men sedan hunnit passera den magiska 18-årsgränsen, ibland var det vuxna som ljög i förhoppning om att de skulle få stanna. Dessa barns strapatser och fruktansvärda upplevelser är naturligtvis ännu svårare att hantera för dem och de som möter dem, än i fallet med de flesta vuxna. Så vad kan vi lära oss av dessa barn och vårt sätt att hantera den här situationen? Och hur gör vi för att dessa ungdomar och barn ska kunna bli en vitamininjektion i vårt samhälle istället för en belastning? Det är stora frågor som inte har några enkla svar, men desto viktigare att ställa. TEXT: HENRIK FITINGHOFF FOTO: GETTY IMAGES