Utmärkt Örebro 1
och så vidare, du begränsar sökandet av informati
on redan från början. De här personerna kommer ju inte leta efter andra spår, det är så det ser ut. Sedan skickar man det vidare till nationellt forensisk center och de analyserar inte allt för då finns det pengabegränsningar hur mycket man kan analysera. Så den här initiala idén av vad det kan vara tror jag påverkar mycket mer än man tänker sig att det ska göra i slutänden. Vad drar man för slutsatser av det? – Min egen forskning och andras forskning på det här området där testar man det som man kallar för ”debiasing techniques”. Så i brottsplatsexemplet skulle det kunna vara att man helt enkelt inte berättar för de som ska in och undersöka brottsplatsen om den initiala klassifieringen av vad som hänt. För att se om det påverkar vilka spår de säkrar och där ser man att det har faktiskt en ganska stark påverkan hur man resonerar och värderar det man ser. – Det kallar man för “contextual information management”, man tar bort kontexten i den mån det går och det är ett sätt som har en någorlunda vetenskaplig förankring. Ett annat sätt som man fortfarande utvärderar där arbetar man med flera olika personer, det kan vara två-tre personer som går bredvid varandra, där den ena personen vet och den andra inte, så hur resonerar dem då om hur man säkrar spår. Men det är inte helt lätt. Det låter ju allvarligt? – Det är ju det. Om du bestämmer dig för en person och bestämmer dig för att köra på det. Om du sätter alla resurser på det, och den häktade sitter i ett år och du bygger ett ”case”. Då går utredningen troligtvis mer ut på att bevisa att det är den här personen än att utreda. Det ger ett helt annat perspektiv. Då finns risk att den som verkligen begått brottet redan är halvvägs till Mexiko. I mitt huvud dyker det kanske mest uppenbara brottet där man tidigt i olika faser bestämt sig för ett spår och velat bevisa just det, nämligen mordet på Olof Palme? – Ja och där gick man även tidigt ut med fantombilder i media och frågade om man sett den personen. En sådan sak kan ha en enormt stark påverkan och man vill vara polisen behjälplig. Det är någonting som du inte är medveten om alls för du har kanske sett någon som liknar honom, sen blandar du ihop det med vad du ser i media. Vårt minne är inte ett perfekt system, det är en produkt av många olika saker. Utifrån vad du säger så kan det vara så då att vi människor faktiskt är begränsade i att göra den här typen av utredningar? Finns det speciella utbildningar för de här psykologiska tankarna för utredare inom polis eller militär till exempel. – Kanske inte i den grad som man ifrån mitt perspektiv skulle vilja. Det finns några rättspsykologer i Göteborg som har jobbat en del med det och som anordnar utbildningar. Oftast tillsammans med försvarsadvokater som har det perspektivet naturligt. Men det är ingenting som är obligatoriskt. Jag tänker att du utgår från London och har ett internationellt perspektiv. Skulle du säga att det är ett generellt problem över hela världen? – Jag skulle säga att det varierar lite grann. Jag har inte sett det så mycket i Sverige hittills även om jag blivit anlitat att prata om det men det finns inget systematiskt. På internationella brottmålsdomstolen där är dom jätteduktiga på det här även om de också har problem med sina utredningar. Men de är verkligen i framkant med att utbilda sin personal. Där har man systematisk träning i till exempel rättspsykologi eller förhörstekniker. – Av de ställen jag hittills varit i kontakt med så är jag mest imponerad av, i det avseendet, den internationella brottmålsdomstolen i Haag. De har verkligen ögonen på sig, att de ska leverera, då det är så mycket politik i deras utredningar. 59 Hur har din avhandling tagits emot då det utifrån vad du berättar är rätt nya tankar? – Rätt bra faktiskt. Bland praktiker, utifrån vad de berättat för mig, så har det varit lite jaha, okej, då måste man kanske jobba lite mer förebyggande. De flesta har varit öppna med lite individuell variation här och där. – Om jag fått motstånd någonstans ifrån så är det inom akademin. Det handlar nog mer om att jag är på en juridisk fakultet i Uppsala men använder psykologiska forskningsmetoder. Det har kanske inte varit vad man förväntat sig av en juridisk avhandling. Det är för mycket psykologi och fick lite juridik? – Så kan man sammanfatta det. Det är psykologiska metoder och psykologiska resultat men med uppenbara, ur min synvinkel, konsekvenser för juridiken. Men det handlar inte om paragrafer eller principer. Det är inget du kan plocka in i en lagbok alltså? – Nej så är det. Fast jag tror och hoppas att den juridiska relevansen blivit tydlig. Men från den sidan har jag blivit ifrågasatt varför jag använder de metoder som jag gör.