TIDNINGEN TILLVÄXT 1
MARKNAD Kostsamt slarva med avlopp Det finns ett
akut behov av att rusta upp enskilda avlopp i Sverige. Varje affär kan uppgå till cirka 100 000 kronor för fastighetsägaren och maskinentreprenören. Text Tina Andersson Miljö INGEN HADE VÄL trott att små avloppsanläggningar någonsin skulle vara på allas läppar. Men Havs- och vattenmyndighetens slutrapport av ett regeringsuppdrag 2013 drev fram en diskussion. Åtminstone 170 000 fastigheter med WC har mycket enkel eller ingen rening alls av avloppsvattnet efter slamavskiljningen. Det är helt i strid med miljöbalkens krav. Dessutom börjar många infiltrationsbäddar nå den kritiska åldern 20–25 år, när de ofta slutar fungera optimalt. – Ämnet är rätt så hett. Frågan lyfte när vi föreslog ett skatte- eller avgiftssystem för att stimulera en ökning av åtgärdstakten, säger Åsa Gunnarsson, utredare på enheten för miljöprövning och miljötillsyn vid Havs- och vattenmyndigheten. Regeringen arbetar med att ta fram ett beslutsunderlag utifrån rapporten, så det dröjer innan eventuella nya FOTO: PRESSBILD Eget ansvar för avloppet En fastighetsägare är själv ansvarig för att ett enskilt avlopp är godkänt. Kommunens miljönämnd är tillstånds och tillsynsmyndighet. Enligt Statistiska Centralbyråns siffror från 2014 finns det cirka en miljon fastigheter som har enskilt avlopp. Åsa Gunnarsson Hampe Mobärg krav och riktlinjer är på plats. Men redan nu finns alltså många fastighetsägare som borde vara på jakt efter hjälp. HAMPE MOBÄRG, VD för branschorganisationen Maskinentreprenörerna, förklarar att en ny infiltration brukar kosta 80 000–120 000 kronor, beroende på bland annat läge och markförhållanden. Cirka hälften av kostnaden är markarbete och hälften material. Ett minireningsverk, som kräver lite mer tillsyn och ger en elektrisk belastning, ligger på 120 000– 140 000 kronor. – Välj en diplomerad anläggare till en klassisk infiltration. Avloppsguiden.se publicerar alla som är utbildade. Om du ska installera en färdig anläggning, se till att själva anläggningen är gjord av en sakkunnig person, säger Hampe Mobärg. n 1990 beslutade riksdagen att ta bort prisregleringarna som införts 50 år tidigare för att hålla landet självförsörjande. Nu ville politikerna att marknadskrafterna skulle få råda och det blåste mycket frihandelsvänliga vindar. Om omställningen 1990 hade fått fortsätta fullt ut hade det troligtvis inneburit att en stor del av jordbruksarealen inte hävdats i längden. Stöden hade nog inte heller nått dagens omfattning, tror Harald Svensson. Färre & större Sverige har fått färre men större lantbruksföretag under tiden i EU, men det är en utveckling som troligtvis hade skett även utan ett medlemskap. Mellan åren 2005 och 2013 har antalet heltidsjordbruk minskat med 20 procent, från drygt 20 000 till 16 000. KÄLLA: JORDBRUKSVERKET För en sak är säker: det är mycket offentliga pengar som fördelas inom svenskt lantbruk i dag. Ungefär tio miljarder kronor årligen, varav merparten kommer från EU-kassan. — DET FINNS skäl för lantbrukarna att anpassa sig mot det som ger stöd. Om vi inte haft stöd för betesmarker hade vi inte haft så mycket betesmark som vi har i dag. Vi har också mer åkermark i stödsystemet än vad som krävs för att framställa de produkter vi behöver, säger Harald Svensson. Utgår man från att det finns tillräckligt med skog i Sverige så är bibehållandet av öppna landskap positivt. Men Harald Svensson är övertygad om att lantbrukarna hellre haft mer av sin inkomst från marknaden. De som arbetar med att administrera stöden hade uppskattat ett enklare system. n Tillväxt 9