Nordens Tidning 1
Debatt Han ställer fyra frågor som uppföljning på
sin bok. I vilken grad har FrP, DF, Sannf och SD – Fler frågor än invandring och asylpolitik på sin agenda? – Försökt ändra i den liberala demokratin? – Influerat övriga partiers åsikter och attityder? – Påverkat media och opinionsbildning? lindrotHs svar lyder: – DF och FrP har i viss mån också drivit andra politiska frågor än sådana som handlar om invandring och asylpolitik. Sannf inte lika mycket och SD inte överhuvudtaget. – Det finns inga tecken på att de populistiska partierna försökt ändra på den liberala demokratin. I takt med den förändring som skett i Europa, närmast i Polen och Ungern, har visserligen inget av de nordiska partierna tagit ställning för regimerna där, men det har inte hindrat enskilda framträdande medlemmar i framför allt DF och SD att uttrycka sympatier för deras kritik av ”den liberala demokratin” och av EU. Inom FrP lyser såna inlägg med sin frånvaro. I Finland har Soini inte visat intresse för den typen av retorik, men det förekommer nog hos Sannfinländarnas nuvarande ordförande Jussi Halla-aho. Om jag skrev boken idag skulle jag fokusera mera på den här aspekten. – Populisterna har i hög grad influerat övriga partier och de politiska samtalen i allmänhet. Det finns det flera exempel på. Danska socialdemokraterna under Mette Fredriksen är kanske det tydligaste exemplet. – När det gäller media och opinionsbildningen finns det nyansskillnaderna mellan de nordiska länderna, men det är helt klart att dagens medieklimat gynnar politiska populister. Det finns fler kanaler att sprida sitt budskap genom och utan några spärrar och de korta slagkraftiga formuleringarna som populisterna behärskar får genomslagskraft. Det finns klara belägg i forskningen för att mängden publicitet i sig själv gynnar de populistiska partierna trots att den i regel är av negativ karaktär, kanske gäller detta särskilt Sverige och SD. Väljarnas hämnd fick ett gott mottagande och upplagan är praktiskt taget slut. Lindroth funderar på att ge ut en omarbetad något förenklad version. Det får man hoppas. Och eftersom alltför få nordbor läser böcker på grannlandets språk borde den i så fall översättas till danska, norska och finska. TexT: henrik Wilén I den nordiska folkbildningens tjänst Det började som en studiecirkel om nordiskt samarbete i mitten av 1960-talet. Den leddes av Föreningen Nordens dynamiske förstesekreterare Åke Landqvist. Ett tiotal cirkeldeltagare träffades med jämna mellanrum i Nordens slitna lokaler på Vasagatan 52 i Stockholm. Vår samlade studiecirkelmöda blev småningom till en bok som hette ”Norden på världsarenan” med cirkelledaren Åke som redaktör. Boken innehöll kapitel om Norden i FN, ILO, UNESCO, UNCTAD och GATT. Den blev kurslitteratur vid de statsvetenskapliga institutionerna vid några av landets universitet. Till Föreningen Nordens vackert belägna kursgård Bohusgården i Uddevalla reste min skrivarkollega Jan-Erik Lidström och jag i juni 1968. Vi skulle hålla föredrag om nordiskt samarbete i FN för Nordens stora centralstyrelse som leddes av borgmästare Yngve Kristensson. Mötet blåstes in med pukor och trumpeter av en mässingsorkester. Vi var stolta över att få presentera våra nordiska forskningsrön för den månghövdade Centralstyrelsen. däreFter Föll det min lott att varje sommar resa till Bohusgården och föreläsa om den nordiska voteringssammanhållningen i FN:s generalförsamling. Det skedde vid en kurs som Föreningen Norden anordnade för nordiska skolungdomar som fått en veckas vistelse och resan till Bohusgården i present för sitt idoga pluggande. sedan jag blivit tjänsteman i Nordiska bad Norden-direktören Arne F. Andersson mig att leda föreningens årliga kurs ”Norden idag”. Den vände sig till dem som var aktiva inom Nordens många lokalavdelningar. ”Norden idag” ledde jag, antingen ensam eller tillsammans med Arne F., i fyra år. ett roligt minne vill jag gärna berätta om därifrån. 1977 fick kursen besök av Finlands Oslo-ambassadör. Socialdemokraten Lars ”Basse” Lindeman var en mycket god vän till mig från sin tid i Nordiska rådets social- och miljöutskott där han varit vice ordförande. ”Basse” var en imposant person som gett inrikespolitiken på båten för sitt lands ambassadörspost i den norska huvudstaden. Han lämnade ambassaden i Oslo i sin bil och styrde kosan mot Bohusgården. Där höll han ett väl avvägt, diplomatiskt föredrag om Finlands neutralitetspolitik. Senare på kvällen började det roliga. Vi badade bastu och när det var gjort blev det dags för en liten fest på ambassadörens rum på Bohusgården. Jag kom dit i feststämning och slog en lov in i badrummet för att tvätta händerna. Då visade det sig att handfatet var belamrat med en jättelik falukorvsring som låg och flöt i det varma vattnet. Ambassadör Lindeman älskade nämligen svensk falukorv av ett speciellt märke. Den sköljde vi ner med vodka. Jag kallade honom sedan mellan skål och vägg för ”Falukorvsambassadören”. åke landqvist blev 1977 FNF:s förbundssekreterare med kontor vid Jakobs torg i Stockholm. Där kläckte Åke idén till vad som kom att bli ”Introduktionskurs i nordiskt samarbete”. Den första nordiska högnivåkursen av detta slag förlades till Bohusgården hösten 1978. Kursledare var Åke och jag. Ett trettiotal nordokrater deltog från Nordiska rådets presidiesekretariat i Stockholm, Nordiska ministerrådets sekretariat i Oslo, Nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn och Nordplan i Stockholm. Kursen blev en framgång för Norden-förbundet och fick många efterföljare. Jag fortsatte som kursledare 1979 i Holte och 1980 på Hanaholmen. min Fasta övertygelse är att det nordiska samarbetet, både det officiella och det inofficiella, skulle må bra av om dessa introduktionskurser för nordiska tjänstemän återupplivades. Föreningen Norden bör placera folkbildningen högt på dagordningen. claeS Wiklund, huvudredakTör För nOrdiSk TidSkriFT För veTenSkap, kOnST Och induSTri nordens tidning nr 1 | 2018 25