Svensk Vattenkraft 1
Samverkan - På vems villkor? I Nationella planen
för moderna miljövillkor talas ofta om samverkan mellan länsstyrelser, kommuner, verksamhetsutövare och andra som har nytta av eller bor vid vattendragen. Det låter naturligtvis vackert och ger en antydan om att alla har ett inflytande i de beslut som föregår kommande omprövningar. Redan 2012, när länsstyrelserna av regeringen ålades att redovisa på vilket sätt de bidragit till arbetet med omprövning av vattendomar, kallades verksamhetsutövarna till Lst i Skåne. Länets fiskeridirektör förkunnade i diktatoriska ordalag vad som gällde och att kommande tillsynsärenden krävde tillstånd på vattenanläggningar och dess elproduktion. Han uppgav också att en ansökan kom att bli mycket dyr med alla utredningar som krävs. Jag uppfattade det som ett skrämselskott för att så många som möjligt skulle anamma en frivillig utrivning av dämmen. Lst skulle i så fall bekosta utrivningen. I vissa fall lyckades taktiken, men de flesta valde att fortsätta producera ren, förnybar el. Vramsåns verksamhetsutövare förelades den 21 januari 2015 att upphöra med elproduktionen eller söka tillstånd för vattenavledning till turbinen, om man inte valde att riva dämmen. I föreläggandet fanns klara överdrifter för att inte säga osanningar om våra långsamtgående turbiners skadeverkan på fisklivet. Således heter det ”Vattenturbiner ökar dödligheten för fisk vid passage av kraftverket genom skador som uppkommer vid passage. Under sin väg nedströms följer fisken huvudströmmen, som under stor del av året leds till turbinen. Större fisk, som inte passerar genom kraftverksgallren riskerar stängas in i kraftverksdammen om lämplig fiskväg för nedströmsvandring saknas. Denna fördröjning innebär att havsöring till stor del dör på grund av svält och svampangrepp när den efter leken återvänder till havet.” På annat ställe i föreläggandet heter det ”Vad avser ålen innebär nuvarande kraftverksdrift i Vramsån sannolikt att ingen ål överlever lekvandringen från Vramsåns källsjöar Bosarpssjön och Sjöbergasjön. Istället för att framföra dessa skrönor 22 SVENSK VATTENKRAFT #2 2020 och överdrifter skulle Lst kunna hänvisa till sin egna knappt fem år gamla rapport; ”Förstudie avseende utvandringslösningar för havsöring och ål förbi kraftverken i Kävlingeån” (2010-04-29). Utredaren, Anders Eklöv, finner att två kraftverk, som båda har stora likheter med Vramsåns strömfallsverk, Bösmöllan och Lilla Harrie, inte hade någon dödlighet alls på ål och mycket lite på smolt. Samma goda resultat visade liknande anläggningar i danska Gudenå. I början av detta millenium upptäckte jag svampangrepp på utlekta nedvandrande havsöringar. Jag anmälde upptäckten till Lst., som inte tycktes visa något intresse av sjukdomen. I föreläggandet säger man att kvarndammarna fördröjer nervandringen och därmed orsakar svampangrepp på laxen. I dag vet man att lax och havsöringar är svampangripna redan när de startar uppvandringen till lekplatserna och att vissa aldrig når fram innan de dör. Statens veterinärmedicinska anstalt står handfallen och har ingen förklaring till sjukdomstillståndet. Man har som orsak bl.a. uppgivit tiaminbrist, något som inte en enda stängd vattenturbin kan råda bot mot. Det hade också varit mera informativt och sanningsenligt att tala om, att kraftverken i Vramsån i stort körs på vinterhalvåret när elbehovet är som störst och den väderberoende produktionen är som sämst. Det är också då som det akvatiska fisklivet är inaktivt. När fiskvandringarna startar är i regel vattenflödet för lågt för att turbinerna ska kunna producera el och står därför stilla. Havs- och vattenmyndigheten säger att man bara följer EU:s ramdirektiv för vatten när de utfärdar sina rekommendationer. När frågor om ramdirektivet ställts till EU-kommissionen, har de svarat att ramdirektivet feltolkas av de svenska myndigheterna. I de genomförandegrupper som behandlar lagtexterna i den nya lagen (2019-01-01) visar tidigare nämnda myndigheter samma halsstarrighet och försöker förhindra att politikernas intentioner får genomslagskraft. Vid flera tillfällen har Bertil Trobro sträckt ut handen och föreslagit samarbete med Lst i Skåne när det gällt miljöförbättringar. Detta i akt och mening att snabbast och billigast kunna lösa problemen. Lst har hela tiden tillbakavisat samarbete med motiveringen ”Vi kan ju inte tillsyna eget arbete.” Vi ville använda deras kunskap och dra nytta av den för att göra rätt från början, så att tillsyn skulle vara onödig. För det kan väl inte vara så att man vill ha tillsynen som en sista utväg för att aldrig godkänna ett miljöarbete, och slutligen tilltvinga sig en utrivning. Vid en nyligen genomföra ”Vattenkonferens i Degeberga” (som jag skrev om i förra numret av Svensk Vattenkraft) stod det klart att Lst:s vattenenhet fortfarande för desinformation genom att t.ex. visa lagtexter som ställer krav på verksamhetsutövare, men utesluta text som kan vara till deras fördel. En filmsnutt visades på ett skånskt högt, rättuppstående dämme som förhindrade fiskvandring. Sådana dämmen är inte representativa för låga, långsluttande dämmen som finns på strömfallsfastigheter. Det är just dessa dämmen vid strömfallsfastigheter man i första hand vill riva ut. Kulturmiljöenheten på Lst har en annan syn på frågan. De efterlyser en kompletterande kulturmiljöanalys av prövningsområdet; ”I denna redovisas områdets övergripande karaktär samt kulturmiljövårdens ställningstagande till värdering, hänsyn och sårbarhet. Kunskapsluckor och indikationer på att KMV eller lägre ställda krav bör utredas avseende kulturmiljö kan uppmärksammas.” Det är uttalanden som ger ett hopp inför framtiden. Medan vattenenheten talar som om de hade all kunskap i världen inom sitt område, så talar kulturenheten om kunskapsluckor som bör utredas. Även i Lst:s skrift ”Handlingsplan för grön infrastruktur” talas om kunskapsbrist; ”Det finns en stor kunskapsbrist om limniska arter och vattenmiljöer och även om landskapets vattenhushållande förmåga. Framtida insatser bör fokusera på att förbättra kunskapsläget inom dessa områden och kan med fördel samordnas nationellt.” Jag har svårt att tänka mig en samverkan med vattenenhetens personal, som tidigare avvisat samarbete och som fortfarande