Svensk Vattenkraft 1
Blå-Gul-Grön Målklassning Under den karantän som
vi +70;are anses skola uthärda har jag läst vissa delar av Havs- och vattenmyndighetens rapport 2019:18, som litterär utfyllnad i den dryga väntetiden innan covid-19 avklingar. Rapporten kallas ”Blå-Gul-Grön Målklassning – ett sätt att värna vatten med höga naturvärden.” Omslagsbladet pryds av ett foto från Alsterån. Rapporten dateras 2019-12-06. På omslagsbladets andra sida får man reda på att den tagits fram med bidrag från Havs- och vattenmyndigheten men att innehållet inte ska ses som ett ställningstagande av myndigheten. Färgerna i rubriken tarvar en förklaring. De ska jämföras med en ekonomisk kartas färgläggning på olika områden. Med andra ord utgör blått sjöar och vattendrag medan gult är åker och ängar och slutligen grönt utgör skogsbestånd. Under 2015 gjordes en Blå-Gul-Grön Målklassning i den sörmländska sjön, med det morbida namnet, Likstammen och dess tillflöden. Sjön har höga naturvärden och utgör dessutom ett Natura 2000-område. Likstammen har idag en hög kvalitet och hoten mot sjön är inte speciellt stora under förut-sättning att den kringliggande marken brukas på ett hållbart sätt. Målklassningen innebär att man för varje enhet ska: • bedöma naturvärdet i land- och vattenmiljöer • bedöma känslighet, alltså risken att vattenmiljön kan påverkas • föreslå målklass • föreslå åtgärder som skyddar och gynnar livsmiljöerna. Under rubriken ”Vattenvårdande och mångfaldsberikande insatser – exempel” finner vi att ett par av skogs- och jordbruksinsatserna sammanfaller, nämligen att anlägga/behålla nya kant- och skyddszoner med trädridåer med högt lövinslag samt att anlägga våtmarker. Insatserna i skogsbruket ska dessutom bestå i att låta bli markberedning på känsliga platser, att undvika körskador i blöta/fuktiga miljöer och att skapa lövskogar. I jordbruket handlar det främst om att anpassa brukningsmetoder, bevara ängar och övergivna, blomsterrika åkrar och att bevara 28 SVENSK VATTENKRAFT #2 2020 betesmarker. Syftet med åtgärderna är att minska risken för att slam och näringsämnen förs från jordbruksmark till vatten, att förbättra förhållandena för livet i vattnet samt att skapa förutsättningar och spridningskorridorer för landlevande växter och djur. När det gäller insatser i vatten handlar det främst om: • återskapa lekbottnar • ta bort icke naturliga vandringshinder • återskapa meandring • lägga i död ved • lägga tillbaka sten och block som rensats bort. Rapporten konstaterar att stenar, trädstammar eller vass utgör gömställen för fiskar och i vissa fall boplatser åt insektslarver och andra smådjur, som blir föda åt fiskar och fåglar. I grus- och stenbottnar fortplantar sig kräftor och fisk, exempelvis öring. Åtgärder som att skapa lekbottnar kan gynna vissa arter men missgynna andra. Ålen vistas i svenska vatten i 15 – 20 år och behöver dyiga bottnar för att klara ca. fyra månaders övervintring. Om man lägger grus och sten över sedimentrika, dyiga bottnar försvinner ålens livsmiljö, genom att man minskar dess möjlighet att övervintra. Att ta bort dyn eller täcka över den innebär att ålens livsutrymme väsentligt minskas. I skriften ”Natura 2000 – Värdefull natur i EU” heter det ”Natura 2000 skapades inom EU för att hejda utrotningen av djur och växter och för att förhindra att deras livsmiljöer förstörs. Den vanligaste orsaken till utarmningen av vår natur är att arters livsmiljö försvinner.” Många av de åtgärder som föreslås i detta och andra sammanhang gynnar laxarter, som är favoriter i sportfiskesammanhang. Man tycks/vill inte förstå att man samtidigt minskar livsmiljön för den rödlistade ålen. Grus-och stenbottnar sägs ju också gynna kräftors fortplantning. I landets sydliga vattendrag består kräftbeståndet i stort sett endast av signalkräftor, som är en invasiv art. EU har i olika sammanhang kritiserat Sverige för att inte göra tillräckligt för att bekämpa invasiva arter. Man borde därför inte sträva efter att anlägga lekbottnar i vatten där signalkräftor finns, och därmed skapa nya livsmiljöer för den invasiva arten. En annan insats i vatten är att ”ta bort icke naturliga vandringshinder”, som närmast kan tydas till att riva dämmen. Många av de låga, långsluttande dämmena utgör i praktiken inga vandringshinder. I Vramsån som är ett Natura 2000-område har ett dämme i kommunens regi rivits. Dämmet togs ner i etapper. Med hjälp av länsar och framför allt en mycket torr sommar 2018, förebyggde man nästan helt sedimentvandring nedströms under arbetets gång. Mellan de olika etapperna i nedsänkningen av dämmet, samlades stormusslor upp i dammen. Meningen var att de skulle återplaceras efter utrivningen. Under de följande torrsomrarna visade sig att vattennivån blev så låg att det inte gick att återplacera musslorna, utan att de skulle ha blivit rov för predatorer. Försiktigheten med sedimentvandring under arbetet visade sig vara bortkastad. Första vinterns höga flöde rensade den tidigare dammbottnen från sediment när dammväggen tagits bort. Vid vattenkonferensen i Degeberga (som jag skrev om i förra numret av Svensk Vattenkraft) kom jag att sitta intill en lärare i vattenbruk från Naturbruksgymnasiet i Önnestad. Han hade tagit ett ex. av min skrift ”Min historia”, där jag bl.a. kritiserar utrivningen av nämnda damm. Han talade om att han gjort elfiske i dammen efter utrivningen. Då hade fler havsöringar lekte på den nybildade grus/stenbottnen. Jag förklarade för honom att det som gynnat öringen hade sopat undan livsutrymmen för de mer hotade arterna ål och stormusslor. Eftersom Lst aldrig gör någon uppföljning av utrivningar kan de heller inte ta till sig några erfarenhetsmässiga kunskaper av genomförda åtgärder. En tredje insats som nämns i rapporten är att ”lägga död ved” i vattendragen, en inte oproblematisk åtgärd där det dessutom oftast är naturen själv som lägger dit den "döda veden". För ca. 15 år sedan bildades en holme av död ved i en åkrök ett par hundra meter uppströms Ugerups mölla. Med årens lopp byggdes den på med nytt ”död ved”-material och sly av salix började växa upp i den. Vid hög