Svensk Vattenkraft 1
sasliperiet i Ätrafors ned till grunden och återu
ppbyggs inte, däremot byggs till slut i ett biflöde till Ätran en egen liten elegant kraftstation vid Mölneby gård, vilken står klar två år senare. BYGGET STARTAR UNDER NYA ÄGARE Anläggningsarbetena vid Yngeredsfors startar under de nya ägarna så gott som omedelbart i slutet av februari 1905, med målet att så snabbt som möjligt få fram en prisbillig anläggning. Man har så bråttom att komma igång att vattenbyggnadsarbetena inleds innan definitiva planer är klara, vilket så småningom leder till att arbetet snarare försenas. I ett referat ur ”Morgonposten” den 31 januari 1906 konstateras det dock självsäkert: ”Det hade dock visat sig, att man genom att börja arbetet genast, utan för vidtgående utredningar, kommit i tillfälle att göra besparingar i såväl tid som arbete.” Förhoppningen att få anläggningen klar till hösten 1906 kommer dock på skam. Det är mycket som ska utföras. Utöver anläggandet av damm och maskinhus vid Yngeredsfors ska en tio mil lång överföringsledning till Mölndal byggas. Dessutom har man klart för sig att den vid denna tid helt oreglerade Ätran bjuder ett högst varierande vattenflöde. Att åstadkomma en reglering av vattendraget ses i tiden som ett synnerligen dyrbart och tidskrävande projekt, varför man istället beslutar sig för att anlägga en ångreservstation parallellt med vattenkraftverket. Ångkraftverket som förläggs till Varbergs hamn blir Sveriges första renodlade reservkraftverk. REKORD I SIN SAMTID Vad är det då för ett kraftverk man bygger? Under en mycket kort tidsperiod är Yngeredsfors södra Sveriges största vattenkraftverk och det bestyckas med tre trefasgeneratorer om 2 350 kVA vardera. Vid konstruktionen 1905 räknas de till Aseas dittills största generatorer och en av dem visas stolt upp på industriutställningen i Norrköping 1906, innan den tillsammans med de två övriga sänds till Yngeredsfors för montering i början av 1907. För generatorernas drift anbringas i öppna sumpar av betong tvillingturbiner av tyska J. M. Voith: s fabrikat för direkt koppling till generatorerna på andra sidan maskinsalsväggen. Varje turbin har en angiven slukförmåga av 15 kubikmeter per sekund. I maskinsalen monteras även två likströmsgeneratorer för belysning och magnetisering av växelströmsgeneratorerna, drivna av varsin spiralskåpsturbin om 110 hästkrafter (81 kW) vardera. Kraftverksbyggnaden som muras i tegel med bjälklag av armerad betong utförs i två våningsplan, med transformatorer och annan högspänningsutrustning placerad på andra våningen. Här höjs generatorspänningen från 4 till 40 kV innan energin leds ut på överföringslinjen till Mölndal. Den rekordhöga driftspänningen 40 kV är tidigare oprövad, liksom den då med tidens mått mätt oerhörda överföringssträckan. För att säkerställa energileveranserna även vid lågvatten eller andra driftsstopp anläggs som nämnts ett reservkraftverk i Varbergs hamn. Verket som står klart 1908 bestyckas även det med ett för tiden rekordstort maskineri, en Asea-generator på 2 340 kVA direkt kopplad till en ångturbin av AB de Lavals Ångturbin tillverkning. Ångan för driften levereras från koleldade vattenrörspannor försedda med utrustning för automatisk eldning. Verket som initialt förses med ett aggregat är redan från början planerat för tre lika stora maskiner, men när utbyggnaden kommer till stånd några år senare har tekniken redan gått framåt med stormsteg och det blir då istället ett kompletterande aggregat på 4 350 kVA som installeras. UPPSTARTSPROBLEM När vattenkraftverket väl är klart och körs igång i augusti 1907 visar det sig rätt snart att man har varit alltför optimistisk i flera avseenden. Dels håller inte betongkonstruktionerna måttet; den enda armerade betong som förekommer finns i stationsbyggnadens bjälklag. Övriga är utförda i oarmerad så kallad stampbetong, en torr och mager betongblandning som nu visar sig ge problem med vattengenomträngning, inte minst in i maskinsalen. Värre är att överföringslinjen ger stora problem. Denna har av sparsamhetsskäl utförts med trästolpar på vilka koppartrådar med endast 5,5 millimeters diameter (24 mm²) upplagts på stödisolatorer. Linjen har utförts som dubbellinje med två kopplingstorn längs sträckan där sektionering ska kunna ske i händelse av linjefel eller motsvarande. Dessvärre är sådana legio, då man vid beräkningen av isolatorerna helt förbisett inverkan av den stundom rätt höga salthalt i luften som ofta ger sig tillkänna utmed västkusten, med ideliga överslag som följd. Man tvingas snart inse sitt misstag och Ångreservstationen i Varberg, efter att den utökats med ett ytterligare aggregat 1912. Foto Mathilda Ranch/YKA: s arkiv. redan 1909 byggs hela linjen om med järnstolpar i fackverkskonstruktion och kraftigare isolatorer till en kostnad av närmare en miljon kronor. Detta är en enorm SVENSK VATTENKRAFT #2 2020 7