Roberto San berättar sagor i glas Sinnrikt skepp.
på den lilla innegården. – Papa Grandpa är härifrån, han är så musikalisk, han är grym. Han åkte runt med sina döttrar och lärde dem spela musik, de hade band tillsammans. Sen åkte de till Nashville och slog igenom som Baskery. Ibland är de här på ön. Jag frågade honom om inte hans döttrar kunde komma och spela här, jag gillar ju dem. Så ringde jag deras manager och han »no, no, de är upptagna men du kan få dem här superbanden«. Jag hade ju inte råd med dem han räknade upp. Men en dag kom Papa Grandpa hit, med sig hade han ena dottern. De hade sett bilder på farsan som spelade och visste det var mysigt här, så de kom och spelade i somras. Vilket ös det var! Roberto San Ödets vägar är outgrundliga och för Robert hände något märkligt på en skördefest för några år sedan. – Det dök upp fem välklädda japaner i hyttan, de var lite misplace bland alla bönderna och turisterna. De mellan himmel och hav frågade efter mig och jag började presentera mig och vad jag gjorde. De avbröt mig och sa »du behöver inte berätta något om dig, vi vet allt om dig«, och så berättade de. De visste verkligen mer om mig än vad jag själv gör. Japanerna var från organisationen Swedish Foundation i Hokkaido uppe i norra Japan, en region som har samma klimat som här, fyra årstider, det är väldigt likt, miljöerna också, förklarar Robert vidare. Allting började med att en arkitekt därifrån åkte till Dalarna på femtiotalet, han älskade Sverige. Snart påbörjade man ett stort samarbete med Sverige, man byggde Sweden Hills uppe i bergen. Där läser man svenska, bygger svenska hus med faluröda hus och vita knutar. De har byggt upp allting ungefär som Capellagården. De förklarade att de bjuder in en konstnär om året och nu ville de att Robert skulle få stipendiet. Det täckte boende, resa, mat – precis allting. – Du får pocket money också, sa de, och jag tänkte 67