Omtanke 1
» Vem skulle egentligen inte behöva en terapeut s
om den varje vecka kan prata av sig med om sina problem med? « ner och att ha någon form av syfte i livet faktorer som håller manin och dipparna i schack. Det är annars inte ovanligt att personer med bipolär sjukdom har svårt för relationer och isolerar sig. – Kunskap och kännedomen om mig själv har räddat mig många gångar. Jag vet när hjärnan är på väg att börja spinna. För att förenkla vad han menar beskriver han det lite som att leva med diabetes – det går att ha ett fullvärdigt liv, om man bara lever medvetet och är beredd att ändra sina vanor. – Men med bipolär sjukdom handlar det om dopamin i stället för insulin. JONAS HAR BARA varit sjukskriven på grund av diagnosen en gång på tio år, och det är nu. Orsaken är att de för honom så viktiga rutinerna har ruckats på under pandemin. Att få en diagnos på sjukdomen har varit viktigt. Det har gjort det enklare att få hjälp. De senaste tre åren har han haft kontakt med en sköterska på Affektiva mottagningen på Sankt Eriksplan i Stockholm. Hon ringer varje vecka – innan pandemin träffades de fysiskt – för att höra efter hur han mår. – Vem skulle egentligen inte behöva en gon som är i ett skov. Jonas likställer upplevelsen med att ta tunga droger och få en kick. För att inte hamna i euforin gäller det att leva klokt. Och när det är på väg att hända är det viktigt att han tar sin medicin i god tid innan det går över styr. – Jag kan till exempel aldrig dricka alkohol, jag får inte arbeta för mycket och jag måste sköta min sömn. Men gör jag det så kan jag ha ett fantastiskt liv, säger han som trots sin sjukdom bara har haft två skov. Förutom träningen är sociala relatioterapeut som den varje vecka kan prata av sig med om sina problem med? säger han och skrattar. Men enligt Jonas kan det vara svårt att komma in på den här typen av mottagning om man saknar diagnos. – 30 procent av alla med sjukdomen som inte får hjälp dör i missbruk eller tar sitt liv. Jonas har bara haft psykos en gång i sitt liv och två skov. Skovet är en kraftig uppvarvning där man fortfarande befinner sig i verkligheten, men får en annan bild av den, med mer dopamin i hjärnan och högre stresspåslag, det är väldigt nedbrytande. Sitt andra skov hade han i julas. Han förklarar att manin många gånger kan sätta igång ett kreativt tänkande. Man har en högre halt dopamin i hjärnan, på samma sätt som vid alkoholberusning, och det gör att man får massor av idéer. – Alla kanske inte är så bra. Men det kan vara någon som skiljer ut sig och faktiskt är något som fungerar. Det var ur det maniska skovet i julas som en plan föddes om att åka längdskidor från Grövelsjön i norra Dalarna till ryska gränsen – en sträcka på 180 mil. Som den elitidrottare och äventyrare han är genomförde han sin första extrema expedition förra sommaren då han paddlade på sup-bräda från Kapellskär i Roslagen till Åbo i Finland – en tur som tog 43 timmar, ståendes och utan att kunna sova. – Jag ville toppa den turen och fick då idén med längdskidåkningen till Ryssland, och då började det snurra. Då var jag tvungen att ta Olanzapin som jag i regel inte brukar ta för att coola ned. NÄR JONAS VAR inne i skovet fick han en ”vanföreställning” som han kallar det. Initialt var planen att åka de 180 milen över snön helt ensam och att ge sig av en vecka senare. Men när skovet hade lugnat ner sig sansade sig och nu är det i stället beslutat att bästa kompisen Axel Bergsten ska följa med, även han elitskidåkare och dessutom en duktig navigatör. – Han ska hjälpa mig att hålla kursen på det vita fjället. Efter riksgränsen i Sverige är det nämligen totalt ospårat. Efter noggrann planering ger de sig nu i stället någon gång i månadsskiftet mars-april och räknar med att färden tar åtminstone femtio dagar. Efter sig drar de var sin pulka med tält, förnödenheter och www.ssil.se | 13