NG Sthlm 1
Youtubers har ganska dåligt rykte. Har det varit
svårt att balansera musiken med det? – Inte längre, för nu kan ingen ifrågasätta huruvida jag är artist eller inte. Men det har varit så ibland, speciellt eftersom Youtube gått så bra och för att det är det folk känner igen mig från. Jag vet vem jag är och vad jag gör, och jag bryr mig inte så mycket om vad andra säger. Så länge jag är mig själv hamnar jag i rätt fack till slut. Det är sådant mitt team får jobba med, att jag gör rätt grejer. Det har de bättre koll på. DET VAR INGEN självklarhet att Anis skulle ställa upp i Melodifestivalen i år, men hans manager Robin såg det som en bra möjlighet. De bestämde sig för att skriva ett bidrag och tog hjälp av låtskrivaren och producenten Anderz Wrethov. – Vi skrev Vem e som oss och jag tyckte den var bra, den passade både Mello och mig som artist. Rätt vad det var stod jag på presskonferensen. Med facit i hand är det det bästa jag gjort, och att få hela Friends Arena att stå upp. Det var jävligt mäktigt, jag hade gjort om det varje gång. OM MAN INTE får gåshud av att se hela Friends Arena ställa sig upp i slutet av Vem e som oss-framträdandet är man känslokall. När tror du att du får förfrågan om att sommarprata? – Åh det är drömmen, sommarprat är wow. Det är ära. Men jag tror inte att jag har varit känd tillräckligt länge. David Sundin citerade mig i sitt sommarprat och det blev jag så jävla glad för, han är världens finaste kille. Vad skulle du prata om? – Jag har några grejer, men jag tror jag sparar det tills det är dags. Hade du lyssnat på mitt sommarprat? Ja, men jag är inte så svårflörtad. EFTER EN TIMME på kontoret blir vi upphämtade i bil precis utanför. Sedan i våras har Anis hittat en ny besatthet i racketsporten padel, och han tar privatlektioner i Södertälje minst en gång i veckan. Utöver det spelar han två 20 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2020 matcher. – Jag är den bästa versionen av mig själv när jag spelar padel. Inget annat spelar någon roll då. BILRESAN TILL SÖDERTÄLJE visar sig vara nödvändig även för intervjuns skull. Anis Don Demina är en kul person att vara runt och han är lätt att prata med, men det har krävts timmar av konversation för att försöka komma honom nära. Vad ger dig ångest? – Bra fråga. Skit. Folk som vill mig illa utan en riktig anledning. De som gör videor om en för att snacka skit och försöker sätta käppar i hjulet för att man är framgångsrik. Vissa är missunnsamma liksom, och jag kommer aldrig kunna förstå vad jag gjort mot de människorna. De har problem med sig själva och tar ut det över andra. Det kan ge mig ångest. Jag tar aldrig åt mig, men jag blir frustrerad. Jag har aldrig velat göra någon illa någonsin, jag vill bara få folk att le och må bra och bli inspirerade. Det är inget negativt i det jag gör, men folk kan vilja få det att se ut så för att de är, ursäkta ordvalet, horungar. – FOLK UNDRAR HUR det är möjligt att jag inte har gått in i väggen, men alltså jag älskar att göra videor. Det är det bästa jag vet, och det är inte det som tär på mig. Det är det negativa som finns runtom. Det är en riktig jävla baksida. DET ÄR LÄTT att få bilden av att det mesta rinner av Anis på en gång. När jag frågar hur han hanterat människor som hatat på hans musik genom åren svarar han att det inte berör honom över huvud taget: — Tvärtom, då känner jag att: okej, då får ni se själva då. De får väl hata på mig, sedan vill de bli kompis med mig när det går bra. VÅR PRATSTUND I baksätet har lett till att Anis har tårar i ögonen, och det får mig att undra vad som sårar honom på riktigt. — Jag tror att jag har ganska thick skin, man blir härdad. Men det är just det när folk verkligen tar sig tiden att förstöra för mig. Jag blir såhär: vad har jag gjort? Jag visar aldrig att det kommer åt mig, för då vinner de och det ska de inte få. Men man är ju bara människa. Sedan byter Anis ämne. – Är du rädd för döden? Nej, men jag är rädd för att bara försvinna och inte bli ihågkommen. Det är så många som dött i år som man inte ens registrerat. Sedan brydde jag mig svinmycket om att Adam Alsing dog, trots att jag aldrig träffat honom. – Jag träffade Adam några gånger, han var väldigt trevlig. Han var chef, riktigt glad och festlig. Jag undrar om folk skulle komma ihåg mig om jag dog. Eller skulle folk bara bry sig ett tag och sedan glömma? Jag tror att folk tänker på dig ungefär på samma sätt som Adam. Att du är en person som är glad och vill göra andra glada, och sådana personer är i regel lätta att tycka om. – Tycker du att jag är lätt att tycka om? Det tycker jag. Jag uppskattar den här sidan av Anis. Det är fint att han ber om min åsikt i saker som rör honom. Det kanske bara är förklädd narcissism, men jag väljer att se det som sårbarhet. Är du rädd för döden? – Nej, vi kommer alla att hamna där. Det går inte att påverka. Jag tror att saker och ting händer av en anledning. Oavsett vilken situation jag är i och hur jobbigt det än kan vara så försöker jag tänka att jag är där jag ska vara. Det kan göra livet lite enklare i tuffa perioder. VI TILLBRINGAR EN och en halv timme i padelhallen; jag och manager-Robin utanför glaset och Anis innanför. För varje slag som blir dåligt utbrister han ett ”usch”, och då och då springer han fram till glaset för att kolla om jag har någon fråga att ställa. På hemvägen pratar vi om Anis tillkortakommanden. – Jag är ganska självisk. Man får offra saker för att det är vad som krävs om man ska göra det jag gör. Man får offra relationer, tid med familj, roliga grejer. Man är fokuserad på sig själv och det kan folk bli trötta på, vilket jag fattar. Har det förstört relationer? – Vissa, men de har förmodligen inte varit tillräckligt givande eller betytt tillräckligt mycket för att jag ska kriga för dem. Jag har ju relationer som jag värnar om, typ mina närmaste vänner. Den cirkeln är väldigt liten och det är inte lätt att komma in. Majoriteten av de som jag är nära vän med och pratar med dagligen kände jag långt innan jag var offentlig. De fattar. När jag inte ringer på en vecka är det för att jag är mitt uppe i att ta över världen. De blir inte sura. Andra kan vara så här: du hör aldrig av dig längre. Man bara: nej åh fan, jag har lite att stå i. UTBRÄNDHET VERKAR INTE finnas i Anis Don Deminas vokabulär. Han är beredd att göra vad som helst för sina drömmar. – Om du vill komma någonstans måste du jobba hårt, ingenting kommer om du jobbar nio till fem. Då kommer du alltid jobba nio till fem, du kommer springa i det hamsterhjulet för alltid. Vad är det en vanlig människa jobbar, 40 timmar i veckan? Då får du jobba 80 timmar i veckan. Vill man det tillräckligt mycket blir jobbet inte så påfrestande. För mig är jobbet det som är minst påfrestande. Jag sitter aldrig och bara: ”jag hatar mitt liv, jag orkar inte redigera den här videon” Det är väldigt sällan. Jag är excited för att jag gjort en fett bra video. ANIS NUVARANDE DRÖM är att bli padelproffs. – Jag tror att jag kan bli en svinduktig padelspelare, och därför kommer jag att lösa det, men så fort man börjar tveka blir det livsfarligt. Om du ska du göra något 3000 procent men bara 50 procent i huvudet går det inte. Det handlar om att bestämma sig och vilja något tillräckligt mycket. De som gör det och råkar illa ut tror jag gör det för att de saknar syfte. Jag är så blessed att jag alltid vetat vad jag ska göra. NÄR VI ÄR tillbaka i innerstan klockan 17.30 är jag energifylld och utmattad på samma gång. Anis lämnar mig med några sista visdomsord: – Om du brinner för något tillräckligt mycket är det bara att nöta. Sedan har vi alla olika förutsättningar. Jag har inte de bästa förutsättningarna för padel, men då får jag köra ett träningspass och två matcher i veckan för att komma ikapp. Jag är fast besluten att inget är omöjligt. Det är inte lika för alla och det är absolut inte en rättvis värld vi lever i, men allt är fortfarande möjligt.