NG Sthlm 1
“DEN HÄR SERIEN ÄR SÅ STOCKHOLM.” blev längre och
längre, med längre avsnitt. Och sedan började jag stryka mer tills jag hittade en form för det. Men varifrån kom själva idén? – Första känslan var att jag skulle vilja göra någonting om samtiden som var roligt att titta på. Och det är inte den lättaste uppgiften. Och så saknade jag lite det temperament som min film Hotell hade, som börjar kolsvart och slutar svart men som komedi. Jag trivs väldigt bra i den här världen där man blandar humor och allvar. Det väcker väldigt mycket känslor. Hotell handlade en hel del om fantasins teater och om den inre friheten och dess kraft när man släpper fram den. Då kan den hitta egna vägar. Och likadant är det med Kärlek & Anarki och Sofie och Max lek, att man kan hitta på egna lagar och sociala regler. Det undersöks i Hotell också, hur man får göra i det sociala. Det hänger ihop med detta med digitaliseringen, att vi är så vana att göra allt på det sätt som är etablerat. Och marknaden har bestämt: det här är frihet, och så här ska allt se ut. Stockholms innerstad som du placerade serien i är en definition av detta – en spelplats karaktäriserad av yta och outtalade regler som alla följer. 28 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2020 – Ja, verkligen, den här serien är så Stockholm. Åh, vad roligt att du säger det för jag har verkligen försökt att skildra det. Men jag undrar om man kommer att kunna se och förstå det om man inte har någon erfarenhet av att bo här. Jag är uppvuxen i Stockholm men jag har också varit utomlands en hel del. Och varje gång jag kommer tillbaka hit så tänker jag gud, någonting med liksom att alla är så… det är så svårt att förklara. Men det finns något slags tunnelseende och även det att man är inordnad i ett fack. Det är som att alla spelar sina förutbestämda roller hela tiden. En av mina bästa vänner bor i Paris och hon pratar alltid om att varje gång hon kommer till Stockholms närförort bli medveten om vad hon har på sig, vilket hon aldrig behöver tänka på i Paris på samma sätt. Här är det första hon måste göra att gå och köpa sig en ny tröja innan hon ska på något möte. Tror du Kärlek & Anarki, liksom dina tidigare filmer som väckt mycket diskussioner runt om i världen, kan vara provocerande för vissa? – Ja du, det är möjligt. Jag upplever att jag har gjort provocerande saker utan att jag hade någon tanke med det. Men sedan har det växlat över tid. Jag gjorde min första film innan kulturmansdebatten. Och då var det feminister som blev provocerade av den och jag fattade aldrig varför. För mig handlar den just om en struktur, jag är ju också feminist. Men sedan har filmen kommit ikapp och nu är det många som ser den på ett helt annat sätt. Och med Hotell var det provocerande att huvudpersonen överger sitt sjuka barn och att filmen går från det fruktansvärda till komedi. Och Euphoria som har blivit det mest upprörande av allt jag gjort, då var det att det handlar om ett assisterat självmord. Sprängkraften i det här ämnet. Jag tycker att alla mina historier är idédramer och jag upplever ibland att folk missförstår dem. De förväntar sig mer underhållning. Ibland undrar jag om missförstånden beror på att man som kvinna förväntas göra personliga filmer som kretsar kring en viss känsla. Och när det istället är uttänkta idédramer där filmen ställer en fråga, läser folk det som dagboksanteckningar. Och det är de ju verkligen inte. Jag kan inte se det som något dåligt att folk blir upprörda. För mig har dina filmer varit en nyckel till någon slags skandinavisk eller västerländsk mentalitet. Har du tänkt på det? – Menar du att vi till exempel är mer egoistiska i Sverige? Åh, ja. Och det bygger ju förstås på en massa olika faktorer, ekonomiskt välstånd inte minst, och avsaknad av religiös tillhörighet. Detta med att inte stå ut med att konfronteras för mycket med jobbiga känslor, man gör det bara till en viss gräns. – Det är intressant att du säger det här. När jag visade min film Hotell på en liten filmfestival i Marocko var alla ganska chockade, likadant var det i Frankrike: de tyckte huvudpersonen Erika var så komplicerad, de såg en komplexitet ingen såg här på samma sätt. Frihetsbegreppet precis som du säger tolkas väldigt olika i olika delar av världen. Vi tar förstås friheten för givet. Just det, och sedan kanske faktiskt också att man i Sverige alltid ser att skulden ligger någon annanstans och utanför oss själva. Det finns alltid ett system att skylla på. Och då handlar Hotell just om huvudpersonens egen personliga frihetslängtan och om vad som är moraliskt rätt och riktigt inne i henne i existentiell bemärkelse. När det inte finns något utanför som säger vad som är rätt och fel utan det är något som du själv måste konfrontera. Där finns ingen tydlig struktur att hålla sig i. Och det var väl det jag försökte göra i Euphoria också men där upplevde jag att vissa tyckte att det var för mycket. Det är ju lättare när