NG Sthlm 1
att fungera. Vi behövde känna att det här är ett
jobb, det är en koreografi. Då kändes det tryggt. SAMTIDIGT SOM HOCKEYN är störst av allt för invånarna i Björnstad blir det i serien bara en fond till det verkliga dramat. Det blir också en förklaringsmodell, både till dådet och varför samhället väljer förövarens parti framför offrets. Det är en historia vi har sett förut, men det betyder inte att den är mindre sann. Men för att dramat ska gå genom skärmen måste vi tro på dem, vi måste tro på att det är en riktig familj som går sönder framför oss. MIRIAM BERÄTTAR ATT de spelade in scenerna med familjen under en väldigt koncentrerad period, vilket resulterade i ett särskilt band. Inte minst med Aliette Opheim. – Det var jätteroligt att få jobba med henne för hon är så professionell men samtidigt mänsklig, säger Miriam. Vi kunde sitta och bara prata om vad som helst mellan tagningar och sedan gå rakt in i scenen igen. Det var så himla fint när vi spelade in våra familjescener under en månad. Vi satt och skämtade som en familj gör vid matbordet. Det fanns en slags lekfullhet hos Aliette. Det var skönt, för då kunde jag ta fram det hos mig också och ha kul och inte bara vara i min karaktär. Aliette håller med. – Det var under de här repetitionerna där vi improviserade där vi knöt band till varandra som familj. Vi jobbade lika 24 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2020 mycket på det som jag och Ulf (Stenberg, som spelar pappan Peter) jobbade på att hitta en genuin känsla i vår relation. I början när vi inte kände varandra gick vi ut och åt middag alla fyra, och då fick vi upp en massa idéer. Det var lätt att fantisera att vi var en liten familj, säger hon. ETT ANNAT SÄTT för att få till den autentiska känslan var att besätta flera av rollerna med lokala talanger. Att blanda amatörer med etablerade skådisar är ett grepp som Peter Grönlund gärna använder för att skapa en spännande och trovärdig dynamik. I Björnstad var det rutinerade skådisar som gjorde vuxenrollerna medan i första hand lokala ungdomar spelade ungdomsrollerna. – De flesta av dem var riktiga hockeyspelare, säger Miriam. Det är så Peter Grönlund gillar att jobba. Det finns något fint i att ta vanliga människor och berätta en annan historia med hjälp av dem eftersom de känner igen temat. Jag tror att nästan alla av ungdomarna var helt nya. Aliette, vad är utmaningen med att spela mot ungdomar som inte har den erfarenheten som du har? – Utmaningen med att vara med ungdomar över huvud taget är att inte störa sig på dem, säger Aliette och brister ut i skratt. Men de här ungdomarna var som små ljus. Eller okej, vissa var jävligt påfrestande ibland. Men de var skitgulliga. Det kräver a lot of energy, men de ger så mycket tillbaka. De är det de är, och det är just det Peter Grönlund eftersöker. Ju yngre vi är desto sannare är vi och på något sätt renare i våra uppsåt. Along the way blir vi förstörda. EN ANNAN VIKTIG beståndsdel i Björnstad är platsen – och kylan. Aliette berättar om långa inspelningsdagar i en svinkall hockeyrink och Miriam sprang runt i skogen i 30 minus och djup snö. Dessutom berättar Björnstad en landsbygdshistoria om rykten och ryktesspridningen som inte hade fungerat i en annan miljö. Om en småstadsmentalitet som kan vara lika inkluderande som den kan vara exkluderande, där minusgraderna skär in i benet och i hjärtat. – Det är en historia som berör alla i staden. Alla blir engagerade, alla blir påverkade och alla har en åsikt om det som händer. Det är inte något man kan skildra i en storstad eftersom det är så mycket folk som lever olika liv där. Här är det så mycket mindre och en händelse kan skaka om ett helt samhälle, säger Miriam. UTMANINGEN MED ATT skildra avigsidorna med småstadssamhället är att det kan bli stereotypt och exotifierande. Det finns framför allt en scen i seriens andra avsnitt som gör sig påmind. Det är under en hemmafest som det spelas Basshunters Boten Anna och Samir och Viktors Saxofuckingfon. Är det musik som spelas på “landet” eller är det vad stockholmare tror spelas där? Vems är blicken? NÄR PETER GRÖNLUND får frågan “vad handlar Björnstad om – egentligen?” svarar han: – Det är en dissekering av vinnarkulturen, en slakt av patriarkatet där vi också lyfter frågor kring ansvar, både på individnivå och på samhällsnivå. VINNARKULTUR OCH MANLIGHETSNORMER i en toxisk kompott, där hockeyhjältarna som formar ortens självbild är oantastliga. – I det här fallet ser man hur det kan skapa stora problem hos människor och hos ett helt samhälle. Och hur det formar åsikter och karaktärsdrag. Jag tror att vinnarkulturen kombinerat med machokulturen som finns inom sport blir en negativ summa som skapar mer problem än vinster, säger Miriam. ALIETTE MENAR Å andra sidan att vinnarkulturen är en oundviklig del i alla sammanhang där det finns konkurrens. Vi kan inte skriva av det som något giftigt som är exklusivt för sportvärlden. Det finns så väl i kultursfären som i oss själva. – Så länge vi tävlar i saker så kommer det att finnas en vinnarkultur. Vi har ju tävlingar i konst och prisutdelningar på Oscarsgalan och Guldbaggegalan. Vi tävlar i allt. Det handlar om att prestera. Och om man ska prestera så behöver man gå över vissa fysiska och psykiska gränser. Sen om det är sunt eller inte...det vette fan. Du då? Är du en vinnarskalle? – Absolut! Det finns en vinnarskalle i mig. Jag har den där machoegenskapen som säger “Bit ihop, sluta gnäll, kör! Det är fan inte så farligt!” Den sidan har jag och den har jag fått jobba med.