NG Sthlm 1
”HUR KAN FOLK VARA SÅ JÄVLA SÄKRA PÅ ALLT NUMERA?
” Mycket har hänt sedan hon slog igenom med sin uppmärksammade långfilmsdebut Till det som är vackert för tio år sedan. Och medan världen nu räknar ned till premiären av hennes Netflixserie, kontorsdramat Kärlek & Anarki, försöker manusförfattaren och regissören Lisa Langseth rensa i huvudet. TEXT: KASIA SYTY FOTO: ULRIKA MALM D et är den första icke-digitala intervjun på länge och exaltationen gör att jag är aptidig på kafét bakom Dramaten. Det är Lisa Langseth också och hon bekräftar det jag fått sken av vid bokningen av intervjun: att hon inte är så värst upptagen just nu. – Jag gillar det, jag vill att det ska vara så här tomt efteråt. När jag är klar med ett stort arbete tänker jag alltid att det var mitt sista någonsin. Känner mig som ett sånt rockband som brukar säga att det där, det var den sista spelningen, gamla gubbar som spelar sista gången tjugo gånger. När slutade ni spela in Kärlek & Anarki? – Ganska nyligen ändå, i maj. På grund av coronan var vi tvungna att pausa, egentligen skulle vi varit klara i mars. Under pausen som produktionsmässigt var rätt bra för mig, klippte jag serien. Jag hade också tid att göra ändringar i det sista blocket. För till slut regisserade jag alla åtta avsnitt. Och det var inte tanken från början. – Nej, det var det inte… Jag har hittills regisserat allt jag själv har skrivit för film. Men eftersom jag inte har gjort serier förut så blev jag först avskräckt av denna mängd material. Det kändes, jisses, en långfilm är nittio minuter och det här var trettio gånger åtta. Men sedan klarade jag inte att släppa ifrån mig serien. Vi hade möten med jättetrevliga regissörer och till slut sa min fotograf, Ulf Brantås: men ska du inte…? Först skulle hälften regisseras av någon annan men sedan kände jag att jag vill göra något avsnitt till och till slut var det inte så mycket kvar av serien. Så då gjorde jag allt själv. Det var skönt. KÄRLEK & ANARKI är Netflix andra svenska originalserie. Utöver att regissera står Lisa Langseth som skapare, hon har även skrivit manus tillsammans med Alex Haridi som också var involverad i den första svenspråkiga Netflixserien – Störst av allt. Bakom båda står även samma produktionsbolag, FLX, och samma produktionsteam. Ser du själv mycket på Netflix? – Jag ser på allt som jag tycker är intressant. De här streamingtjänsterna börjar bli så stora att det blir svårt att jämföra dem med varandra. Jag har nu kollat mycket på Svt Play och Öppet Arkiv, på Tårtan med barnen och på High Maintenance på HBO. Såg nu första avsnittet av I may destroy you och Charlie Kaufmans nya I’m thinking of ending things. Jag älskar att se på grejer, för mig är streamingsajterna som ett utökat bibliotek. Men jag tycker också att man hela tiden måste ha en vital diskussion om vem, vem som äger kulturen, varför kulturen görs. Om något så är all digitalisering och streaming pandemins stora vinnare vilket också är ett tema i din serie. Har du en problematisk inställning till hela streamingkulturen? – Jag pendlar lite, jag tycker ju tyvärr att det inte är helt enkelt, att det finns så många aspekter. Det är lätt att säga att streamingkulturen har urholkat branschen men det är faktiskt inte riktigt sant. Det har snarare att göra med en allmän inställning och förskjutning inom kulturen som också har skett på flera andra områden. Det har dykt upp ett slags konsulttänkande, där en person kan komma och säga: hej, vi har den här bästsäljaren och har tänkt ut att vi ska göra en film på den och den ska vara på ett visst sätt. Och så letar man efter en lämplig regissör som kan göra det, istället för att låta filmskaparen bestämma. Och detta sker absolut inte bara inom streamingkulturen – det ägnar sig alla aktörer åt. I Kärlek & Anarki är huvudpersonen Sofie konsult på ett förlag och ska styra litteratur. Hon har ingen idé om kulturens kraft i sig utan ska bara effektivisera allt, och det konstnärliga är för henne bara något jävla konstigt fluff. Jag har vänner i litteraturvärlden och jag upptäckte att just den här inställningen väldigt mycket liknar det som händer i filmvärlden. Att man inte riktigt har någon tro på upphovspersonens verk utan det måste finnas en story som säljer. Det genomsyrar hela vår samtid och det har jag försökt berätta om. Netflix har ändå låtit mig berätta som jag ville, annars hade jag gått någon annanstans. PÅ DET ANRIKA gamla bokförlaget som konsulten Sofie, spelad av Ida Engvoll, får i uppdrag att digitalisera och modernisera träffar hon den yngre it-teknikern Max (Björn Mosten) och de påbörjar en lek. I smyg börjar Sofie och Max utmana varandra att göra saker som går emot de sociala normerna. Det som börjar oskyldigt, blir med varje avsnitt mer vågat och oförutsägbart. Du har skrivit serien under en längre tid. – Jag höll på med den helt själv först under ett år. Innan jag ens visste om det skulle bli en serie eller långfilm. Först tänkte jag att det var en långfilm men sedan kände jag att det blev en väldigt lång långfilm, jag hade så roligt när jag höll på! Och då började jag tänka på att det skulle kunna bli en serie som bara NR 10, 2020 | NÖJESGUIDEN 27