Omtanke 1
S edan första januari 2010 finns en lag i Sverige
om att barn, upp till 18 år, har rätt till råd, stöd och information om en vuxen som barnet varaktigt bor med har funktionshinder eller psykisk sjukdom, allvarlig fysisk skada, sjukdom, missbruk eller plötsligt har dött. Stödet ska anpassas efter barnets ålder och mognad. När Elina Sundström var fem år gammal och henne bror två krockade deras mamma med en älg på väg hem från en fotbollsmatch. – Jag minns ingenting från när olyckan hände eller tiden innan olyckan. Min mamma har alltid suttit i rullstol, det har varit självklart, säger Elina. Hon önskar att lagen om råd och stöd hade funnits då hon var liten, det hade hon behövt. Då hon blev äldre kom alla funderingar och känslor ikapp henne. Hon har förstått i efterhand att när olyckan inträffade var brodern mer utåtagerande än hon var och var upprörd och ledsen. Han fick därför mycket uppmärksamhet av både henne själv och pappan som mitt i vardagen med barn och jobb bar på mycket oro. Det var först osäkert om mamman skulle överleva. Efter en lång tid på sjukhus och rehabilitering kom hon hem och sedan dess fanns det alltid assistenter i hemmet. Alla i familjen förändras – En människa förändras av en så svår olycka. Alla i familjen förändras. Nu i efterhand kan jag förstå att jag hade behövt någon att prata med, att jag hade fått ta plats. Någon hade behövt förklara för mig vad det egentligen var som hände och vad olyckan skulle innebära. Ställt frågor. Jag hade behövt gå i lekterapi för att på ett barns vis bearbeta det som hände. Hela min uppväxt förträngde jag mina känslor. Samtidigt säger min bror att han inte alls har samma tankar och känslor som jag. Men det är viktigt att alla erbjuds stöd. Det borde finnas några checkfrågor som kan vara en början i samtal med barn. Då Elina gick i högstadiet började kompisar fråga lite om hennes mamma och assistenterna som fanns hemma. Samtidigt kom tankar hos henne själv om hur deras familjeliv faktiskt var och hennes undangömda känslor kom upp till ytan. – Jag har alltid tänkt och funderat mycket, jag är en känslomänniska. Visst kunde jag bli arg och sur på min mamma men jag tryckte alltid ner de känslorna. Av två anledningar. Det fanns alltid assistenter hemma. Även fast de har tystnadsplikt och var i ett annat rum så kändes det inte bra att skrika och gorma vid middagsbordet. Sen var det inte ok att vara arg på mamma, jag tyckte i alla fall att det inte var det. Det var ju synd om mamma, så henne fick jag inte bli arg på. Så får man inte känna, dumma, dumma Elina. En normal vardag När hennes funderingar och känslor började bubbla under ytan pratade hon med sin mamma som lyssnade och försökte förstå och förklara. – Mamma är stolt över mig och att jag skrivit boken, men vi är olika som personer. Hon kan inte helt och hållet förstå mig och mina känslor. Jag beskyller varken henne eller min pappa för att vi intet pratat mer om olyckan och hur vårt familjeliv med assistenter varit. Vardagen var ju normal på något sätt och vi levde vårt liv. För att bearbeta både sin egen uppväxt och samtidigt hjälpa andra i samma situation började Elina läsa litteratur i ämnet och skriva på det som idag är boken: Jag är också viktig. Boken är tänkt att användas både av professionella som möter barn som är anhöriga och av ungdomar som själva är anhöriga. Boken kan användas praktiskt som till exempel kurslitteratur och innehåller frågeställningar efter varje kapitel. I boken har Elina n ” Nu i efterhand kan jag förstå att jag hade behövt ågon att prata med, att jag hade fått ta plats www.ssil.se 21