Omtanke 1
Gästkrönika Therese Reitan Forskningsledare, Stat
ens institutionsstyrelse I D en 27 april 2011 lämnade regeringens särskilda utredare Gerhard Larsson slutbetänkandet Bättre insatser vid missbruk och beroende, SOU 2012: 35. Sedan dess har utredningen varit på en omfattande remissresa och departementet har haft fullt upp med att sammanställa svaren. Gerhard Larsson har fortsatt att vara aktiv i frågan genom att delta på olika seminarier och ställa upp i media, men annars har det varit en tid av väntan och förväntan sedan remisstiden gick ut. När kommer det något? Vad händer? Samtidigt ska sägas att uppdraget till utredaren var mycket omfattande – ungefär ”se över missbruks- och beroendevården” – vilket också återspeglas i det 70-tal förslag som utredningen lämnade. Så departementet och ministern har ett grannlaga jobb både bakom och framför sig. Från SiS sida har vi givetvis haft mest fokus på den del av utredningen som har handlat om tvångsvården och eventuella förändringar i lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Utredningens förslag är ju att vård utan samtycke för personer med ett allvarligt missbruk ska ske inom ramen för psykiatrisk tvångsvård (LPT), som del av ett förtydligande av huvudmännens ansvar och olika roller i missbruksoch beroendevården. Tanken är att landstingen i fortsättningen ska ha huvudansvar för ”rådgivning och behandling” – det vill säga tillnyktring, abstinensvård, läkemedelsbehandling och psykosocial behandling – medan kommunerna ska stå för rådgivning och ”psykosocialt stöd samt stöd till boende, sysselsättning och försörjning”. Vid första anblick verkar förslaget ganska beskedligt och odramatiskt. Den uppmärksamma läsaren noterar dock avsaknaden av 50 www.ssil.se väntans tider ordet ”behandling” i det som kommunerna ska ägna sig åt. Nyckelordet är i stället ”stöd”. I utgångspunkten behöver inte en sådan åtskillnad vara så dramatisk eller betydelsefull, och man kan givetvis läsa in det man vill utifrån det egna perspektivet. Om man vill ägna sig åt lite vardags-kremlologi finns det ändå lite att bita i. Det är nämligen möjligt att se utredningen som en beskrivning, och i viss mån en förstärkning, av en kamp mellan kulturer – ”clash of civilizations”: Den ena civilisationen kallas gärna hälsooch sjukvård och förknippas främst med landstingen. Kulturen präglas av medicin, epidemiologi och närliggande discipliner. Enligt sägnen är det här vi hittar de professionella; läkare, sjuksköterskor, psykiatriker, psykologer, sjukgymnaster, dietister, radiologer och annat. Det är en kvantitativ värld där man mäter, räknar, randomiserar, generaliserar, kontrollerar, avgränsar – och fokuserar på insatser, metoder och effekter. Här måste man hålla koll på förkortningar som DSM, RCT, OR och TAU. Här vårdar man patienter och brukare, och enligt utredningen är det här personer med missbruk eller beroende helst söker vård. Här råder förutsägbarhet och jämlikhet. Den andra civilisationen benämns oftast socialtjänst eller bara ”omsorg” och återfinns främst inom kommunernas härad. Rådande discipliner är socialt arbete, socialpedagogik och liknande. Kulturen beskrivs gärna som semi-professionell eller ickeprofessionell, bestående av socialarbetare, hemtjänstpersonal, fritidspedagoger och sådant. Utmärkande kulturdrag är det kvalitativa, explorativa, holistiska, att förstå, se helheten och det omätbara. Vissa förkortningar förekommer även här, till exempel HVB och LVU, men annars håller man helst reda på begrepp som anknytning, delaktighet, integration, tillgänglighet. Här jobbar man med klienter – som enligt utredningen helst inte vill vara här. Kanske på grund av den oförutsägbarhet och ovetenskaplighet som präglar kulturen. Utredningens förslag är att förena de båda världarna under en gemensam lag om missbruks- och beroendevård – men rollerna ska ändå hållas isär. Professionaliteten och behandlingen hittar du till vänster, medan kramarna delas ut till höger. Beskrivningen är förstås en karikatyr av verkligheten och av utredningens förslag. Motiven för förslaget är emellertid intressanta att fundera lite närmare på. Utredningen anser att landstinget ska ansvara för det som kallas behandling utifrån deras högre professionalitet och kompetens, men också för att landstingen i större grad kan garantera jämlikhet och rättssäkerhet för den enskilde. Ett av de främsta argumenten för att sammanföra LVM med LPT är just detta att den mycket varierande användningen av LVM mellan kommunerna i sig är ett rättssäkerhetsproblem. Jämlikhetsargumentet är viktigt och intressant och därför värt att ägna några rader: Här om dagen vaknade jag av Ekots rapportering om skillnader mellan landstingen när det gäller tillgången till viss medicin