Stenkoll 1
GÄSTKRÖNIKA PLATSSPECIFIKA VÄRDEN FÖR MOTTAGNING
AV MASSOR I samband med efterbehandling av bergtäkter uppstår det ofta behov av massor. Behovet kan vara motiverat av flera skäl. "Som sökande i tillståndsprövningar möts man ibland av misstänksamhet mot användningen av platsspecifika värden." fta handlar det om säkerhetsskäl; att använda utfyllnadsmaterial för att ta bort branta slänter och att säkerställa långsiktigt stabila släntlutningar. Det kan också handla om att gynna den biologiska mångfalden i det efterbehandlade täktområdet. I vissa områden – framför allt i närheten av större städer – råder det brist på lämpliga områden för bebyggelseutveckling. I framtiden kan efterbehandlade täkter i sådana områden bli attraktiva platser för nya bostäder eller annan exploatering. En sådan markanvändning förutsätter att den efterbehandlade täkten anpassas till framtida bebyggelse. Detta kräver i sin tur god tillgång till stora mängder fyllnadsmassor av lämplig kvalitet. Enligt miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet hushålla med råvaror och utnyttja möjligheterna att återvinna avfall. Detta är angeläget av flera skäl, inte minst för att minska användningen 10 av ändliga naturresurser och uppkomsten av avfall som behöver deponeras. Genom att återvinna införda massor i täkten och använda dem för anläggningsändamål vid efterbehandlingen är det möjligt att hushålla med fyllnadsmassor och minska mängden avfall. Samtidigt skapas bättre förutsättningar att anpassa efterbehandlade täkter utifrån framtida önskemål och behov. De juridiska förutsättningarna för sådan återvinning kan dock vara komplicerade. Om föroreningsrisken vid användning av avfall för anläggningsändamål är ”mer än ringa” krävs tillstånd. Om föroreningsrisken endast är ”ringa” så ska den anmälas till tillsynsmyndigheten. Det finns inga generella nivåer för att avgöra vad som utgör ”ringa” respektive ”mer än ringa” föroreningsrisk utan det måste bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Det är många gånger svårt för en enskild verksamhetsutövare att avgöra vad som gäller, och att söka tillstånd för återvinningen blir då ett sätt att säkerställa att återvinningen är tillåten. Ett sätt att undvika både tillstånd och anmälan är att använda massor som understiger de generella nivåerna för ”mindre än ringa risk” enligt Naturvårdsverkets handbok för återvinning av avfall i anläggningsarbeten. Det handlar då om massor som kan användas utan krav på varken anmälan eller tillståndsprövning. Dessa nivåer är dock framtagna för att massorna ska kunna användas utan särskild kännedom om förutsättningarna vid den plats där STENKOLL KROSSORDET NUMMER 149