Bumsen 1
På cykel bland vinodlingarna i Cafayate. Detta är
den fjärde och sista artikeln om vår resa som inleddes i Vancouver juni 2010 och avslutades i Buenos Aires tio månader senare. Efter många upplevelser och allehanda strapatser har vi nu kommit fram till Argentina. andskapet förändrades snabbt när vi började vår nedstigning från högplatån i Bolivia och för första gången på länge började det dyka upp gröna växter längs vägen. Lamorna och alpacorna byttes ut mot biffkor. Grusvägarna övergick till släta asfaltvägar. Luften blev gräddigt tjock av syre och vi kunde andas normalt igen. Motorcykelns knackiga gång övergick till ett potentare mullrande. När vi närmade oss dalen”Quebrada de Cafayate” och byn Cafayate, tornade klipporna runtomkring oss upp sig i varierande färger, från ljusrött till mörkt blodrött, och verkade anta alla möjliga skepnader utom just alldaglig klippform. Floddalen längre ner ringlade sig som en grön orm mellan bergen, trots att landskapet var torrt och sandigt. L Området är ett av Argentinas bästa vindistrikt och de vackra vinodlingarna som omgav byn var starkt bidragande till att vi kände att vi kommit fram till paradiset och var på studs beredda att köpa en vingård och bosätta oss här. Efter några trevliga dagars cyklande mellan vinprovningar på de olika vingårdarna fick vi ändå slita oss, och istället rikta kosan mot Córdoba, där hojen skulle få en mycket välförtjänt service. Efter stötdämparbytet i Bolivia var vi nu oroliga för att fler delar hade tagit stryk och vi hade ganska länge försökt förtränga att växellådan hade börjat protestera. Den visade sig dock vara mer välvilligt inställd när den slapp ta oss backe upp och backe ned under de otaliga gånger som vi korsat Anderna, och vi skulle nog klara oss ett tag till. Från Córdoba var planen att ta oss söderut mot Ushuaia, världens sydligaste stad. Fast inte rakaste vägen utan med en sväng om Chile och med många andra planerade och oplanerade kringelikrokar. Det finns ju så mycket att se, så mycket att uppleva. Från Córdoba körde vi vidare mot Mendoza. Avståndet är kanske inte jättelångt men det ningar längs vägen. Vi stannade bland annat till i Alta Gracia, en liten stad utanför Córdoba, där Che Guevara växte upp. Där finns ett litet men bra museum där vi hade hört att hans Nortonmotorcykel skulle finnas. Är man på motorcykelresa i Sydamerika måste man ju se motorcykeln som Che körde omkring på! Tyvärr visade det sig att hans riktiga motorcykel hade gått sönder, blivit nedplockad och såld i delar för att finansiera resten av resan och att den på museet bara var en likadan. Det fanns dock annat att göra i Alta Gracia, bland annat besöka den vackra jesuitmissionen från 1600-talet och att äta goda empanadas. En av fördelarna med att resa runt i Argentina och även senare Chile, är att det finns gott om ställen att tälta på. Man får lova att tälta i de flesta nationalparker, det finns gott om campingar som i vart fall när vi var där ofta var helt tomma, och det är ganska lätt att hitta ostörda tältplatser i ”det fria”. Jämfört med de länder vi rest i tidigare känns det även relativt säkert. När någon nu efteråt frågar oss om höjdpunkterna på resan är det faktiskt ofta de dagar och nätter som vi tältade som kommer på tal. En av dessa fantastiska ställen att tälta på är i Nationalparken Sierra de las Quijadas nära Mendoza. Parken består av öken och fantastiska bergsformationer i röda nyanser. Det skall finnas gott om fossiler och dinosauriespår. Vi hittade en fin tältplats intill några klippor, lagade mat på vårt trangiakök medan vi såg solen sänka sig bakom klipporna som färgades i förunderliga nyanser. Jag har aldrig sett så många stjärnor som under den natten. Att sova kändes som slöseri av magiska ögonblick. Mendoza är snäppet mindre än Córdoba, med strax under en miljon invånare. Kanske lite mysigare, det finns gott om uteserveringar och en fantastiskt fin park. Hela staden präglas av att den ligBUMSEN 2 – 2012 39 blev ändå ett antal övernatt