Bumsen 1
fram till Bajo Caracoles där vi skulle övernatta
lyckades de kringflygande stenarna dock förorsaka två nya bucklor, en på avgasröret och en på Roberts stortå. På hotellet träffade vi glädjande nog på flera andra motorcyklister. Hittills har vi inte träffat på så många men i Patagonien har det istället blivit desto fler. Tyskar, rumäner och ett helt gäng glada italienare som vi stötte på när en av dem fått bensinstopp mitt ute i ingenstans. Många verkar ha köpt en paketresa med en följebil och med egen eller hyrd motorcykel. Den andra dagen på ”Ruta 40” började riktigt bra med ganska lite vind på förmiddagen, för att vara Patagonien. Hojen fyllde 5 000 mil och så klart stannade vi och sjöng för den. Det blev en ganska lång dag i sadeln innan vi kom fram till El Chalten som ligger vid foten av Mount Fitz Roy, enligt Argentinas turistbyrås broschyr en av världens vackraste toppar. För en gångs skull stämde broschyren med verkligheten, berget är verkligen imponerande där det tornar upp sig med sina 3405 meter höga, nästan helt vertikala väggar. Något säger mig att Mount Fitz Roy inte är något för förstagångsklättrare. I närheten träffade vi också på det italienska gänget igen som tyvärr berättade att två av dem kraschat med sina motorcyklar. En fick tas till sjukhus, lyckligtvis inte med livhotande skador. Den tredje världsarvsklassade sevärdheten på fyra dagar (de två tidigare var Cueva de los Manos och El Chalten) blev glaciären Perito Moreno, strax utanför den gemytliga staden El Calafate. Resan dit gick snabbt eftersom vägen en bra bit innan El Chalten bytt beklädnad, från ”ripio” till asfalt. Glaciären ser ut som en enorm stad av höghus i blåskimrande is. Laviner från de omgivande bergen pressar ihop snön i dalen till stora isblock och genom att glaciären långsamt växer, tvingas den obönhörligt ut i Lago Argentinos mjölkigt 42 BUMSEN 2 – 2012 turkosa vatten. På sommaren kalvar den och de pelare som står längst ut i sjön bryts med ett åskliknande dån sönder i stycken stora som bussar. Det är helt omöjligt att inte fängslas av skådespelet och vi stod och stirrade på den smältande glaciären i säkert två timmar. Den nästföljande dagen körde vi igenom mil efter mil av öppet slättlandskap med ljungliknande växtlighet och strövande flockar av betande tamdjur. Vi är ganska förvånade över att i princip all mark i Patagonien, är privatägd och inhägnad. Faktiskt har det inte varit helt lätt att hitta bra tältplatser i den södra delen av Argentina. Det finns få sidovägar och nästan alla grindar är låsta med kättingar. Motorcykeln vill man inte gärna lämna vid vägkanten. Vissa ”estancior” måste vara stora som mindre länder eftersom staketen synes fortsätta nästintill i oändlighet. Dagen före nyårsafton blev en intensiv dag. Vi körde sjuttio mil, varav tio på grus, passerade två gränser eftersom Chile äger en snutt av land som man måste korsa för att komma till Ushuaia och passerade Magellans sund med färja. På andra sidan sundet finns Eldslandet, Tierra del Fuego. Naturen blev ännu kargare när vi kom dit. De enkla, vindpinade och solblekta trähusen trotsar plågade och lite hukande vädrets makter. De ser ut att ha stått där i något hundratal år, fast skulle egentligen också kunna vara ganska så nya. Väder och vind sliter på både hus och dess inneboende. Vid årets slut var vi så framme vid vägs ände! Ushuaia är världens sydligaste stad med bara hundra mil till Antarktis. Här tog vägarna och vår resa söderut slut. Längre än så kommer man inte med motorcykel. Vi hade nästan förväntat oss att det skulle kännas speciellt på något sätt eftersom vi mer eller mindre uttalat varit på väg hit de senaste sju månaderna, men efter att ha suttit på hojen i hällregn, snålblåst och åtta Glaciären Perito Moreno. Övernattning med utsikt mot en glaciär. Årets slut vid vägs ände.