Bumsen 1
Överhuvudtaget stortrivdes vi i Brasilien. Musike
n, maten men framförallt människorna är de mest bestående intrycken. Vi träffade så många trevliga människor. En sympatisk gest som verkar gå hem i nästan alla sammanhang i Brasilien är ”tummen upp”. Den kan användas för att visa uppskattning (bilförare och passagerare som tutande hänger ut genom bilfönstret med halva kroppen för att ge oss tummen upp), för att fråga om den man pratar med förstått eller helt enkelt för att avsluta en mening, ungefär som en punkt. Det är svårt att föreställa sig hur stort Brasilien är. Sett i backspegeln kanske vi ville se lite för mycket, samma misstag som vi i och för sig har gjort många gånger. Helt plötsligt behövde vi snitta 70 mil om dagen, oavsett väder eller vägstandard, de närmaste tio dagarna för att hinna tillbaka till Buenos Aires i tid. Vi körde genom fuktiga, tropiska skogar, genom ett böljande grönt landskap med kaffe- och bananplantager, förbi översvämmade bruna forsande floder och jordskred skapade av regnet som öste ned i mängder. Vi körde förbi gigantiska städer med moderna skyskrapor som bröt av mot favelorna, genom små byar med hus av plåt och papp, genom torra ökenlandskap med lustiga bergsformationer och förbi stränder där höga vågor svepte in mot den vita sanden. Efter många, många mil genom ett fantastiskt land, kom vi fram till Uruguay. Vid gränsen kändes det verkligen som om att resan snart var slut. Vi hade bara en kort sträcka genom Uruguay kvar att köra, och bara någon dag kvar innan vi skulle vara tillbaka i Buenos Aires för att lämna motorcykeln på flygplatsen. Det började närma sig höst och lönnarnas löv började gulna. Vi stannade till vid Punta Del Diablo, en trevlig och pittoresk fiskeby med vackra stränder i norra Uruguay. Det var fortfarande sur46 BUMSEN 2 – 2012 fare ute i vattnet, och några restauranger var fortfarande öppna. På kvällen satt vi på klipporna och tittade ut över havet när solen gick ned bakom oss och kände oss lite sorgsna över att äventyret snart är till ända. Början av den legendariska Ruta 40 strax utanför byn Rio Mayo. Nästa dag körde vi vidare genom jordbrukslandskapet mot Colonia del Sacramento. Staden ligger på andra sidan floden från Buenos Aires och var i gamla tider ett riktigt smugglartillhåll. Idag är det en mysig stad med smala kullerstensgator, vackra hus och tjusiga restauranger med uteserveringar. Efter bara några dagar i det lilla landet, var vi tvungna att ta färjan över till Buenos Aires, där de drygt tio sista dagarna av resan gick åt till förberedelser inför hemresan. Vi hade tidigare bokat flygfrakt med hjälp av Dakar Motors, där de flesta långresenärer hamnar förr eller senare, och tvättade och servade hojen innan det var dags att åka och lämna den på flygplatsen. Vi hoppades att det skulle gå lite smidigare än när vi nästan ett år tidigare skickade den med båt men vågade inte andas ut förrän den landade i Köpenhamn. Mot all förmodan gick det faktiskt så smidigt som det möjligtvis kunde gå och det dröjde inte länge innan alla tullpapper var i ordning och motorcykeln stod med urkopplat batteri, tömda däck, nedfällt styre och avtagen vindruta på en lastpall i full färd att bli inlindad i en kokong av plast. Det var med blandade känslor vi lämnade den på flygplatsen. Lite lättade för att allt hade gått bra men mest ledsna för att nu var faktiskt resan över. På riktigt. Vi landade på Kastrup en grå, regnig och kylig vinterdag i slutet av mars. Att komma från tusen nyanser av grönt i Brasilien till tre nyanser av grått kändes ärligt talat lite sådär. Efter vi hämtat ut våra gigantiska väskor från transportbandet med all packning, mc-ställ, hjälmar Inpackad i en kokong av plast. och stövlar ringde vi till transportföretaget dit motorcykeln skulle komma. Och faktiskt så hade den precis landat! Efter ett besök till tullverket så kördes pallen med motorcykeln fram, vi drog av plasten, skruvade rätt styret, monterade på vindrutan, kopplade i batteriet, packade om alla sakerna, drog på oss mcställen, och körde iväg. Efter att ha fyllt i luft i däcken och bensin i tanken var vi ute på Öresundsbron. Det kändes jättekonstigt att ha kört omkring på andra sidan jorden i tio månader, och nu körde vi på Öresundsbron på väg mot lägenheten hemma i Lund! Vi har varit på resande fot i tio månader. Vi har kört nästan femtusen mil, genom arton länder. Det har på alla vis varit en helt underbart fantastisk resa och vi har varit med om så makalöst mycket. Vi har sett de vackrast tänkbara vyerna och mött underbara människor. Resan har varit allt vi drömt om och mer därtill. Fast vi har varit kalla, blöta, trötta, varma, svettiga, mögliga och illaluktande har vi inte en enda gång önskat att vi reste på något annat sätt än med motorcykel. Även om det har varit skönt att kliva av hojen efter en lång kördag, fanns varje morgon den där ivrigheten att komma iväg igen. De första morgontimmarna är snudd på magiska. Det finns något djupt beroendeframkallande i att vara på väg någonstans. Den här resan har tagit oss genom Kanada, USA, Mexico, Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Panama, Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile, Argentina, Paraguay, Brasilien och Uruguay. Vi får se var nästa resa tar oss! Ni kan läsa mer om resan på www.panamerika.se