Bumsen 1
Ett MC-måste i Berlin! Text & Foto Reinhold Hegge
nberger År 1949 delades inte bara Tyskland upp i två delar, Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) (väst) och DDR (öst), utan då var det kalla kriget ett faktum – hela Europa var uppdelat i väst och öst – väst huvudsakligen kapitalistiskt och med tillverkning efter behov, öst kommunistiska enpartistater med planekonomi, dvs. produktion efter plan, inte efter behov. I början hade regeringen i DDR högtflygande planer – landet skulle bli högindustriellt och det satsades mycket på teknik och matematik i de nya enhetsskolorna som faktiskt till viss del blev en förebild för Palmes svenska grundskola på 60talet! Meningen var att invånarna skulle få högre levnadsstandard än den i väst. Målen skulle bl.a. uppnås med utökad arbetstid, detta ledde till strejker och demonstrationer i juni 1953. Dessa slogs dock brutalt ned av sovjetiska stridsvagnar. Många tusen sattes i fångläger och hundratals dödades. Årligen flydde hundratusentals ur alla samhällsklasser till väst via Väst-Berlin som DDR-medborgarna hade fritt tillträde till, 1961 spärrades dock alla vägar till den västra delen av och muren var ett faktum. Då hade närmare tre miljoner DDR-medborgare flytt. De flesta vet nog hur det gick sedan: varubrist (man kunde t.ex. få vänta i över 10 år på en liten Trabantbil med tvåtaktsmotor), hårda straff för försök till ”Republikflucht”, förbud mot fria fackföreningar, angivare, censur mm. Muren blev kvar till 1989, ett år senare var Tyskland återförenat. Ett uttryck för alla storslagna planer i DDR blev TV-tornet, ett stenkast från Alexanderplatz. Med detta ville makthavarna i DDR överglänsa väst. Tornet syns i hela det forna Väst-Berlin. Sommaren 2009 stod jag så där uppe och blickade ut över staden, när jag strax nedanför fick syn på en större byggnad med texten ”DDR Motorrad-Museum” på taket, när vi senare återvände ville jag absolut besöka museet på Rochstraße. Att komma in var som att förflyttas bakåt minst 50 år, då menar jag det mesta som visas här, inte lokalerna i sig. Dessa är 4 BUMSEN 2 – 2012 rena och fräscha, inträde under hundralappen. Här visas inte bara motorcyklar, utan bensinpumpar, uniformer och en massa annat som hör DDR-tiden till. På två våningsplan finns alla möjliga typer av mopeder och motorcyklar från 30-talet till ca 2000, bl.a. DKW, Simson, Stoye, AWO och MZ. Här finns konstiga trehjulingar med plasttak, sidovagnsekipage, polismotorcyklar, BMW-imitationer, vanliga folkhojar, specialutrustade maskiner för hemliga polisen (STASI) mm. Varje maskin presenteras utförligt med modellbeteckning, tekniska data, tillverkningsår, antal producerade, pris i DDR-Mark osv. Man behöver inte förstå tyska för att kunna ta till sig informationen. Det som här slog mig var att det inte var frågan om något fusk. Mycket handlar om tysk kvalitet. Oftast ett fint hantverk, robusta maskiner som skulle tåla de usla kullerstensvägarna från 1800-talet (vägarna i DDR var mycket eftersatta och hade mycket väl kunnat tjänstgöra som testbanor för styr-och spindelleder på bilar!) Verktygsutrustningen till en maskin är så omfattande att man skulle kunna göra allt från att laga en punktering till att utföra en total motorrenovering. Utställningen skildrar inte bara motorcykelns utveckling, den är också en bit vanlig historia. Mer om mc-museet, inträde, öppettider osv. kan du läsa på: www.erstesberliner-ddr-motorradmuseum.de Det är gratis att parkera sin hoj utanför museet och det finns gott om plats. Sightseeing på hoj i Berlin rekommenderar jag förresten inte, det skulle bli alldeles för många stopp hela tiden med hjälm och annat av och på. Låt hojen stå och se staden från en sightseeingbuss istället. Man väljer språk och lyssnar via hörlurar (även på svenska), man kan gå av och på så ofta man vill. Berlin är väl värt ett besök!