Bumsen 1
alla och viftade med argentinska flaggor, familje
r hade dukat upp med de största picnik-korgarna, bord och stolar. I skogsdungarna bakom stod de stackarna som hade blivit utsedda att vara grillmästare, och därmed missade hela loppet, och grillade de obligatoriska gigantiska stekarna. Det var riktig feststämning. Vi, med vår stora motorcykel och full packning som inte ens kunde misstas med att vara en deltagare i rally blev fotograferade minst lika mycket, fick mängder av frågor om var vi kom ifrån och minst lika många imponerade kommentarer om vår resa. På Dakarrallyt. Som vi är sjukt imponerade av. Det kändes överhuvudtaget lite märkligt att så många som vi möter är så intresserade av vår semesterresa. Så fort vi stannade någonstans kom det fram en eller ett par personer för att prata en stund och fråga om motorcykeln eller resan. Vi blev ofta fotograferade när vi stannade eller på vägen via en mobilkamera från bilen i filen bredvid. Så roligt att så många kommer fram för att prata en stund. Det är dessutom positivt för spanskakunskaperna! När vi sedan körde de fem milen på motorvägen in mot Buenos Aires igen, samma väg som Dakarrallydeltagarna kör den allra sista sträckan, kantades hela vägen av människor som vinkade, viftade med sina flaggor och hade picnik vid vägkanten. Det var feststämning hela vägen och vi lockades med av stämningen och vinkade glatt tillbaka. Det roligaste var dock när en Dakarmotorcyklist körde förbi oss på motorvägen, tittade på S-märket och flaggorna på sidan av packväskorna och gav oss ”tummen upp”. Jag tar det en gång till. En kille som precis kört ett av de allra mest krävande motorcykelloppen som finns, kör förbi och ger OSS tummen upp. Skoj! Vi hade bestämt oss för att stanna i Buenos Aires en månad, och hyrde en lägenhet i gamla stadsdelen San 44 BUMSEN 2 – 2012 Telmo. Vi ville lära känna Buenos Aires ordentligt och förbättra våra spanskakunskaper. Trots att Buneos Aires är en fantastisk stad som vi verkligen trivdes i, började vi ändå klättra på väggarna efter några veckor. Vi drogs allt mer till parkerna och började göra utflykter med hojen längre och längre bort från storstadsbruset. Vi längtade efter att vara på resande fot igen. På morgonen den sjuttonde februari lastade vi på motorcykeln igen och lämnade Buenos Aires bakom oss. Vi hade en månad på oss att köra upp i Paraguay, Brasilien och Uruguay innan vi behövde vara tillbaka för att planera flygfrakt av motorcykeln hem till Sverige och förbereda hemfärden. Himlen var klarblå och solen sken, när vi körde norrut mot Paraguay. Landskapet kring oss bestod till en början av odlade fält, ängar med betande kor, lummiga skogar, doftande eucalyptusträd, och ibland såg vi gauchos som till häst föste ihop stora hjordar av boskap eller kontrollerade stängslen. Stora estancior löste av varandra när vi rullade fram mil efter mil, sprudlande av lycka över att sitta på motorcykeln igen. Utmed vägen blev landskapet mer tropiskt. Längs vägkanten började vi återigen se stora mango- och avokadoträd, och gröna papegojor flög kors och tvärs bland träden. Paraguay är inte på långa vägar så stort som de senaste länderna vi varit i med sina enorma avstånd, och på ganska kort tid kunde vi se mycket av det fantastiska landet. Vi var dock väldigt förväntansfulla över den fortsatta färden i Brasilien och tog oss snabbt vidare dit. I paraguayanska gränsstaden Ciudad Del Este hade vi dessutom turen att hitta ett begagnat bakdäck som skulle göra att vi klarade oss resten av resan. Med det nya däcket fastsurrat på motorcykeln åkte vi över gränsen till Brasilien och staden Foz de Iguazu för att se de stora, vackra vattenfallen som utgör gränsen mellan Brasilien och Lencois, vid Chapada Diamantina. Robert har hittat en bra utsiktspunkt över Chapada Diamantina. Det syns inte att det blåser full storm på Ruta 40. Rio de Janeiro.