Bumsen 1
att stanna? Vi ångrade oss inte när vi åkte ut me
d båten vid solnedgången, när skymningsljuset fick bergen att skifta i klarröda och senare lila nyanser, strax innan fullmånen smög upp och speglade sig i det kristallklara och spegelblanka vattnet. Och vi ångrade oss absolut inte när vi senare på kvällen satt framför en brasa, med ett glas kylt vin i handen (med betoning på ett, eftersom det är vad vi får plats med i packningen), och åt den godaste laxen någonsin. Dagen därpå körde vi vidare längs sjöarna, högre och högre upp bland snöklädda vulkaner. Solen tittade fram och jagade bort molnen och det blev återigen en dag med klarblå himmel. Djupa skogar kantade vägen, med gamla, knotiga och mossklädda träd. Det enda som bröt trädlinjen var forsande floder med skummande vattenfall. Nästa gränsövergång hamnade i kategorien ”Smidig och snabb”, och vi körde återigen in på Argentinsk mark. Strax efter gränsövergången kör man in i Parque National Nahuel Huapi och naturen blir om möjligt ännu vackrare. Solen sken över de klarblåa sjöarna som kantades av snöklädda berg, längs vägen växte buskar med klargula blommor som blandades med lila och rosa lupiner. Sjödistriktet utgör den norra delen av Patagonien och det var det här vi hade sett framför oss när vi satt hemma och planerade resan. Bariloche är den största staden i sjödistriktet och liknar vilken annan alpstad som helst. Den hade lika gärna kunnat ligga i Schweiz eller Canada, om det inte hade varit för de snäppet vackrare omgivningarna. På sommaren åker de flesta till Bariloche för att vandra och på vintern för att åka skidor. Vi stannade till för att byta däck igen, till offroad-däcken inför den mytomspunna Ruta 40 genom Patagonien, tvätta våra kläder och få i oss en stor argentinsk stek. Våra planer för julhelgen var att tälta någonstans mitt ute i ingenstans i Patagonien, helst med utsikt över en klarblå sjö med bra fiske och några snöklädda berg. Vid sjödistriktet är det för tättbebott för att hitta en egen liten tältplats så vi körde vidare söderut, förbi El Bolson och Esquiel till Parque National Los Alerces. Vi provianterade i Trevelin, en by som från början bara beboddes av walesare. På gatan stod några typiska walesiska gubbar och pratade, iklädda knästrumpor, knälånga byxor, stickad tröja och mössa. Enligt guideboken pratar man fortfarande walesiska här trots att det var längesen de utvandrade. Väl i nationalparken hittade vi precis den plats vi letat efter, och vi satte upp vårt tält. På julaftons morgon vaknade vi av att regnet smattrade mot tältduken, vinden ven i träden och det var helt igenmulet. Det visade sig att tältplatsen vi valt höll oss någorlunda skyddade mot både regnet och Patagoniens ökända vindar. Vi tillbringade den mesta delen av dagen framför lägerelden och försökte komma ihåg texten till ”Fairytale of New York”. Robert vågade sig ut några gånger för att prova fiskelyckan. Vindarna ven kors och tvärs utan rim och reson och kastade upp vattenkaskader från vattenytan. Inte ens fiskarna var medgörliga i det vädret. Trots att vi väntat oss en öring som julmiddag fungerade det perfekt med tonfiskpasta. Det blev en annorlunda julafton, långt borta från julskinka och Kalle Anka på TV, men det blev i alla fall en mycket bra julafton. Och julpynt hade vi, två julgranskulor på motorcykelstyret och en i tältet. Vi hade en jultomte också, men den kidnappades av de starka vindarna på vägen till nationalparken, och så vitt vi vet så flyger han fortfarande omkring på Patagoniens vidder. Under mellandagarna lämnade vi lite motvilligt norra Patagonien för att hinna fram till nyårsfirandet i Ushuaia. Jag säger motvilligt eftersom norra Patagonien antagligen har den vackraste natur jag någonsin sett och det även mot bakgrund av att vi redan nästan slitit ut ordet ”vackert” om de områden vi kört igenom hittills. Patagonien är faktiskt något i särklass. Ett ord som, apropå vägar söderut, under den senaste tiden armbågat sig in i det spanska ordförrådet är ”ripio”. Vägarna har hittills bestått av antingen ”asfalto” som kanske inte behöver någon närmare förklaring och ”tierra” som kan vara alltifrån den bästa till den sämsta grusväg. ”Ripio” är liksom ”tierra” också en grusväg fast beströdd med små stenar, ungefär som på vissa stränder. På de flesta ställen har det bildats spår där andra fordon har kört, men ibland kan det ligga ett ganska tjockt lager småsten på vägen. I undantagsfall är stenarna knytnävsstora och det är då det blir riktig otrevligt. I princip finns det två vägar om man vill ned till Eldslandet som är den sydligaste (och enligt invånarna här nere den ”riktiga”) delen av Patagonien. Antingen kan man köra längs med östkusten på ”Ruta 3” eller så kan man köra längs med Argentinas västliga gräns på ”Ruta 40”. ”Ruta 3” består av prima asfalt som är så jämn att man kan spela biljard på den men skall å andra sidan vara hjärndödande tråkig i alla de nästan 300 milen, medan ”Ruta 40” mestadels är ”ripio” men passerar igenom några av Argentinas allra vackraste områden. De ökända patagonska vindarna kommer man nog aldrig ifrån, oavsett vilken väg man väljer. Dessutom får man se upp med bränsleförbrukningen. Det är glest mellan byarna och även om det skulle finnas en bensinmack är det inte alltid det finns bensin. Tumregeln är därför att tanka varje gång man kan, även om det bara skulle vara ett par mil sedan den senaste gången. Vi valde att köra på den legendariska ”Ruta 40”. Asfaltsvägen tog slut i en liten by som heter Rio Mayo. På morgonen drack vi en kopp kaffe på bensinmacken och när vi skulle åka kom det en busslast turister. ”Skall ni köra motorcykel på 40:an? Då måste jag få ta ett foto!” När vi styrde ut på grusvägen var vi därför lite spända på vad som skulle komma. Efter en kort sträcka med tjockare lager sten blev vägen sedan faktiskt helt ok. Det enda man får se upp med är de decimetertjocka strängarna med småsten. Det gäller att välja ett bra spår. Sedan väljer i och för sig vinden ett annat åt dig. Ibland kändes hojen mer som en segelbåt än motorcykel. Landskapet blev slätare och lite tråkigare. Stundvis kom det en bit asfaltsväg. Strax efter byn Perito Moreno kan man svänga av och köra till ”Cueva de las Manos” eller på svenska ”Händernas grotta”. Runtomkring grottan finns spåren av graffiti ”old school”. Människorna som bodde där blandade färg av pulvriserade bergarter, blandade med någon vätska såsom blod eller urin och sprutade sedan ut blandningen med munnen över sina händer som de höll mot klippväggen. Resultatet: En silhuett av handen som i de äldsta fallen hållit sedan 8 000 år före Kristus. Att se alla vänsteroch högerhänder, stora och små händer och faktisk en hand med sex fingrar väcker en lite konstig och svårförklarlig form av samhörighet med människorna som gjort dem. Som ett slags 10 000 år gammalt ”Tjena!”. Lite längre söderut från grottan blev ”40:an” riktigt besvärlig. Stora stenar och halv orkan gjorde att det stundvis kändes som om man hade kört på ett stengärde under stormen ”Gudrun”. När vi pausade och klev av motorcykeln och upptäckte att vi knappt kunde stå upprätt i vinden och dessutom såg högarna med stenar på närmare håll började vi fundera på vad tusan vi höll på med egentligen. Den riktigt dåliga biten av vägen var tack och lov ganska kort. Innan vi kom BUMSEN 2 – 2012 41