Bumsen 1
Argentina. Med sina 1 746 kubikmeter vatten som v
arje sekund kastar sig nedför stupet är Iguazu världens andra största vattenfall, i volym räknat. Fallet tar stundvis upp hela horisonten och varje punkt man fäster blicken vid är i ständig förändring. Det är lätt att trollbindas av vattenmassorna timme efter timme. Vi lärde oss snabbt att skalan Välkommen till Eldslandet. Cueva de las Manos med 10 000 år gamla handavtryck. Världens bäste Trangiakock. på brasilienkartan skilde sig åt från de andra ländernas kartor. Det korta stenkastet (som rymdes mellan tummen och pekfingret) till Rio de Janeiro visade sig vara 180 mil. Kartan är så komprimerad att vägarna mest liknar en tallrik spaghetti. En av pastasträngarna ledde oss rakt in i Sao Paolo och vi kände en nyvunnen värme gentemot vår GPS. Även Rio visade sig vara ganska stort och småklurigt att köra i. Liksom i de flesta storstäder finns det även där områden man gärna inte vill hamna i. Skillnaden är dock att Rio verkar ha några fler sådana områden än genomsnittet och att man har sett dem i filmer som ”Guds stad”. Något förvånande är att även ”centrum” omfattas av den farliga kategorin på helgerna, och man rekommenderas att stanna innanför hotellets trygga väggar. Affärerna är nämligen stängda på helgerna och utan dess beväpnade vakter är området mer osäkert. Vi läste att risken är så stor att bli rånade vid rödljusen att inte ens polisen stannar. Att följa rekommendationerna att alltid låsa bildörrarna fungerar ju inte så bra på hoj. Hur som helst kändes det riktigt storslaget att komma till Rio. Staden med Kristusstatyn, Sockertoppen och stränderna Copacabana och Ipanema är legendarisk. Vid solnedgången den andra dagen fick en caipirinha och Cohiba på Copacabana avsluta vårt besök i Rio. Sämre kan man ha det. Någonstans mitt i landet, i höjd med Salvador, ligger Chapada Diamantina (diamantplatån). Nationalparken skulle, enligt flera av varandra oberoende källor, vara en av de allra bästa naturupplevelserna i Brasilien. Vi bestämde ganska snart att detta skulle få bli den nordligaste punkten för vår tur på Sydamerikas östkust. Vägen ringlade sig fram mellan ett böljande grönt och alltmer tropiskt landskap. Så snart vi kom in i den enorma delstaten Minas Gerais började det regna i stort sett oavbrutet. Värmen och fukten påminde oss om hur det varit i Centralamerika, något vi redan nästan lyckats glömma. Ett par nätter stannade vi i den vackra kolonialstaden Ouro Preto, som tack vare rika guldfyndigheter vid någon tid faktiskt varit större än både London och New York. Nu var den mest en charmig by, med de nio kyrkorna som tydligt bevis på dess forna storhetstid. I Belo Horisonte stannade vi till på BMW Euroville för att kontrollera ett oljeläckage från transmissionen och byta däck till vårt medhavda begagnade bakdäck vi köpt i Paraguay. Vi fick ett helt ofattbart trevligt bemötande och behövde inte ens betala för arbetet. Arbeten på BMWverkstäder brukar annars befinna sig på motsatt sida om gratis på skalan. Efter fyra långa dagars körning från Rio de Janeiro kom vi så fram. Även om vi mestadels körde på bra asfaltsvägar gick en del av färden på en rödfärgad sandväg genom lindrigt bebyggda jordbruksområden. Chapada Diamantina gjorde oss inte besvikna, trots den ganska långa resan. Vi spenderade ett par nätter i en av de trevligaste byarna hittills, Lencois, och vandrade omkring i nationalparken på dagarna. Det gick knappt att gå ett trettiotal meter utan att snubbla på ett majestätiskt vattenfall, katedrallik grotta, pampig ravin, eller surrealistisk klippformation. Alltsammans väldigt vackert och omgivet av djungel eller, vid den norra utkanten, ökenliknande terräng. BUMSEN 2 – 2012 45