Bumsen Nr 5 1
TOURING KRETA färjebolag, det ena lite dyrare men
jag tror att de är lika bra, trevliga och rena. Man skall parkera klenoden på anvisat ställe och sedan lastas det på för fullt. Runt omkring oss stod säkert 100 olika moppar och motorcyklar. Matrosen sköter förankringen. Han knyter ihop alla styren med varandra som sedan förankras i en stor krok. På så sätt bygger han en riktig stor klump av sammanbundna hojar som inte kan röra sig. Intressant metod. Vi hälsade på några trevliga vänner i Almyrida på Norra sidan av ön. Vägen är mycket bra, vi körde upp långsamt i det otroliga landskapet och försökte svälja alla intryck som överraskade oss. Kreta har en atmosfär som är svår att beskriva. Tempot är lugnt, ingen idé att köra som en galen. Det är så vackert överallt. Vi valde faktiskt att ta oss över bergsmassivet söderut. Vi hamnade i Palaiochora som också var vår ”hide away”. Det är en liten fiskeby med bedårande vackra hus och människor som vet hur skall man ta hand om sina gäster. Vi åt i en familjerestaurant som drevs av mamma, pappa och deras fem barn. Vi frågade om de kunde rekommendera ett ställe för en övernattning. – Visst ni stannar hos oss, min son Kosta sköter mormors enkla gamla hus, ni kan bo där, fick vi till svar. Sagt och gjort, vi gick med Kosta, som mycket riktigt skötte mormors gamla hus. Vi fick vårt rum som begåvade oss med en fin havsutsikt, det var mycket fint städat, vi hade eget kylskåp och badrum. 30 €, jag tycker att det var mycket prisvärt. Gamla tanter som satt i sina stolar på gatan och småpratade halva natten höll vakande ögon på hojen. Det var så bra att istället för en dag så stannade en hel vecka hos dem! Kroppen fick välbehövlig uppladdning, vi besökte den närliggande stranden där solstolar kostade 2 € per stycke att hyra. Vi åkte på minimala och fenomenala serpentinvägar, grusvägar och, tack Cai för tipset, stornjöt av gästvänligheten för par euro på ön. Tyvärr fick lämna Palaiochora eftersom vi ville utforska ön mer. Vi körde över berg och genom dalar, kom fram till Matala och jag måste erkänna att min hemläxa inte var gjord. Jag hade ingen aning om vad det var för ställe vi kom till. Staden blev berömd av att de Amerikanska soldater som inte ville delta i kriget i Vietnam fick en fristad här av grekerna. Miniatyrstaden ligger vid en otroligt vacker strand och kan verkligen benämnas som ett av de vackraste ställena på Kreta. Tiden står stilla, folkabussar med målade texter ”Sex drugs and rock ’n roll” och ”Make Love, not war” textat mest överallt. Turister betalar ansenliga Euros för att klättra upp till hippie-bostäderna som ligger ingrävda som grottor i sandstenen i bergsmassivet. Här slutar turisternas intresse också. Staden har en mycket djupare historia som givetvis inte har med hippies att göra. Matalt med tillhörande hamn existerade som ett samhälle redan 200 år före Kristus och var ett mycket viktig handelsområde för romarna. Hippiebostäderna är egentligen gravar som byggdes redan under romerska imperiet, så grabbarna delade ”bostad” med tvåtusen år gamla hyresvärdar. Vi stannade utanför Matala i en liten by som heter Kalamaki. Vi knackade på i ett litet motell där gammelmormor tog hand om oss. Vi fick ett rum mot gården. Vi var ändå lite besvikna då utsikten inte var den bästa men rummet i sig var helt ok. Vi träffade på sonen, som också var ägaren, där han satt på sin stol och uppenbarligen hade jätteont i ländryggen. Jag jobbar med fysioterapi och mjuk kiropraktik, så jag frågade honom om han behövde hjälp. 15 minuter senare var ryggskottet borta! Vi bjöds på husets grappa allt medan de flyttade alla våra grejer över till husets bästa rum! Storyn slutar dock inte här. Mormorn var klädd som alla änkor i Grekland, i sorgedräkt, efter att hennes man Kosta gått bort för 10 år sedan. Även han en Kosta. Hon ville också få behandling. Ja, Ok! Det blev världens snällaste muskeluppmjukning medan jag hade en mycket trevlig pratstund med varandra. Jag försökte få henne att gå ner till vattnet och simma lite. Det var ju ändå en av världens finaste hav hon bodde vid. Hon blev mycket glad av uppmaningen och berättade att hon till och med tävlat i simning en gång i tiden som simmerska men då Kosta dog och då hon sedan dess bär sorgdräkten får hon inte bada. När vi senare, efter två dagar, kom vi hem till hotellet stod det på gatan ett långbord med mysiga stearinljus och tonvis med mat. De insisterade att vi gjorde dem sällskap till bords. Då kom mormodern till oss och omfamnade oss. Hon berättade att hon minsann börjat simma igen! Hon hade informerat hela byn att ”doktorn from Stockholm” beordrat henne att simma. Nu är jag ingen doktor, snarare en 38