Bumsen Nr 5 1
BRORSANS BETRAKTELSER DET JAG KALLAR TÄVLINGSLÄKE
RI K nappt hade jag börjat arbeta som anestesiolog hösten 1981, förrän en kollega värvade mig till Medical Rescue Team – ett gäng frivilliga sjuksköterskor och läkare, som står för den medicinska beredskapen vid motortävlingar. Efter några decennier har jag konstaterat, att allvarliga olyckor lyckligtvis är (mycket) sällsynta i samband med racing, så de avancerade insatserna har varit få. Däremot har tävlingarna gett åtskilliga minnen för livet. Årsracet på Linköpings Motorstadion prioriterades högt. En gentleman, som passerat 70, vurpade på speedwaybanan. Han ådrog sig en lättare hjärnskakning, några rejäla skrapsår i ansiktet och möjligen en bruten fotled. Följaktligen rekommenderade jag honom att åka in till sjukhuset och få fotleden röntgad. Har de bra resurser? Ja, det är ett universitetssjukhus. Vi gör allt utom transplantationer. Till min förvåning knäppte han upp skjortan och visade ett välläkt, relativt färskt ärr över bröstbenet. Jag fick tre kranskärl bytta härom året. Efter det började jag köra veteranspeedway – innan det blir för sent. 50-årsracet blev unikt. Förmodligen står sig deltagarrekordet fortfarande. Tyvärr var det inte bara positivt. Lördagen var fylld av vurpor, då åtskilliga förare körde hellre än bra. Den originellaste var, när en burkslav föll av efter chikanen, före den tvära bergskurvan. Vi såg det hela från ambulansens postering cirka 50 meter därifrån. Innan röken och dammet från sandfållan lagt sig, stod han på benen och kom gående mot oss. (Alla vurpade deltagare skall under dessa tävlingar besöka ambulans och bli bedömda, huruvida de kan fortsätta tävla eller ej.) Vi hajade till, för han saknade ena handen – men det tog bara några sekunder att inse, att stumpen inte blödde. Handen hade alltså amputerats långt tidigare. Framme hos oss frågade han omedelbart: ”Har Ni vatten?” Självklart, sade vi och utgick från, att den varma dagen och slitet inne i skinnstället gjort honom ordentligt törstig. Men han tog en 48 munfull, spolade runt den i munnen, gurglade sig och spottade ut. Proceduren upprepades, tills flaskan i stort sett var tömd. Han hade helt enkelt fått munnen full med sand och grus – och hade väl något kilo till innanför skinnstället. I övrigt var han hel och oskadd och skulle kunna åka ytterligare något heat, om tillfälle gavs – men efter att han gått, filosoferade vi en stund över att agera burkslav med bara en hand! Åtskilliga vurpade förare blev så pass tilltygade, att de behövde åka in till sjukhuset, och inte så få lades in – med frakturer eller ”bara” för observation. Den kvällen ringde kirurgbakjouren och påtalade, att om söndagen blev lika skadedrabbad, fick sjukhuset gå upp i beredskapsläge, och det fanns risk, för att nya skadeoffer inte kunde få optimal vård. Alltså begärde jag att under söndagsmorgonen få träffa alla förare – först vid roadracingbanan och sedan vid motocrossoch speedwaybanorna. Jag berättade, hur läget var, och rekommenderade alla att ta det lugnt – för sin egen skull. De var ju där för att ha roligt – inte för att hamna på ett just då överbelastat sjukhus. Rimligen ville alla kunna åka hem efter söndagens körningar. Orden tog uppenbarligen skruv, för vurporna blev betydligt färre under söndagen (och de, som lagts in under lördagen, kunde med något enstaka undantag skrivas ut inom något dygn). Dagen därpå fick jag mitt livs finaste återkoppling. En roadracingförare hade kontaktat tävlingsledaren och sagt ungefär: ”När vi kallades till extra förarmöte söndag morgon, trodde åtskilliga, att vi skulle få höra, att någon av gårdagens vurpor resulterat i ett dödsfall. I stället gjorde tävlingsläkaren klart för oss, hur läget var – lugnt, sakligt och på tre språk! Jag kände själv, hur axlarna sjönk ner, och såg samma sak bland förarna runt omkring mig. Vi insåg alla, hur rätt han hade – och tog det lugnare.” (Förutom på svenska tog jag det på engelska och – förhoppningsvis inte alltför misshandlad – tyska.) Nu har jag – i alla fall tills vidare – med ålderns rätt lagt tävlingsläkeriet på hyllan. Det har varit roligt i alla år, men det innebär också ett professionellt ansvar och kräver sin tid. Som tur är, finns yngre kollegor, som tagit vid. Kör försiktigt. BROR GÅRDELÖF